Det skulle kunna vara en scen ur en valfri vildmarksfilm. En existentiellt vilsen huvudperson tittar ut över ömsom trolska granskogar ömsom storslagen tundra medan en frisk vind rufsar om håret. Så tittar man närmre och ser att granstammarna är täckta av svart kladd och att den pittoreska tjärnen snarare är en trögflytande sörja som skimrar i regnbågens alla färger.

Området kring Usinsk brukar kalllas ”en glömd katastrof ” och en ”gömd mardröm” av miljöorganisationer och det är inte svårt att förstå varför. Staden grundades 1966 och är i dag centrum för olje och gasutvinning i Komiregionen i norra Ryssland. Enligt den ryska statens hydrometeorologi och miljöövervakningstjänst läcker minst 500 000 ton olja ut årligen i ett område som till stor del utgörs av floderna Usa, Kolja och Petjora. Dessa rinner sedermera ut i det ekologiskt viktiga Barents hav.

– Oljebolagen bryr sig inte om att informera lokalbefolkningen om det har skett ett utsläpp. Eftersom böterna är så låga struntar de ofta i att städa upp eftersom det är mer lönsamt att betala böterna än att ersätta rören. Ofta är det lokalbefolkningen själva som får stå för saneringen, säger Valentina Semyashkina på miljöorganisationen Save Pechora River, som sedan 1989 har arbetat med att uppmärksamma utsläppen i regionen.

Totalt uppskattas oljeutsläppen i hela Ryssland uppgå till minst 1,5 miljoner ton, vilket är mer än dubbelt så mycket som släpptes ut när oljeplattformen Deepwater horizon exploderade i den Mexikanska gulfen år 2010. Olyckan var den värsta i USAs historia och tog effektivt livet av miljontals fåglar, sköldpaddor och andra havsdjur. Katastrofen uppmärksammades världen över och många förfasades över utsläppets extrema omfattning.

100 000 ton olja läckte ut

År 1994 skedde det största sammanhängande utsläppet i Usinsk då runt 100 000 ton olja läckte ut och förorenade ett område på flera hundra hektar. Trots att floderna förorenades, fisken stank diesel och flera människor hamnade i respirator för andningsproblem, eftersom de hänvisades att städa upp oljan själva, var uppmärksamheten försumbar i jämförelse med Deepwater horizon.

– 1994 var republiken Ryssland i ett uselt skick. I Sovjet planerades allt i femårsperioder och ingen tänk te på miljön. Platsen var förgiftad och hade oljan nått Barents hav hade det inte funnits något liv kvar, säger Alexei Osipov, journalist vid Usinskaja Nov i Usinsk.

Enligt honom är det enbart tack vare oljejätten Lukoil som det överhuvudtaget går att vistas i området i dag. Vid tiden för utsläppet använde ett femtiotal oljebolag ledningarna och eftersom de inte kunde komma överens om vems felet kunde de heller inte bestämma vem som skulle stå för reparations och saneringskostnader. Så ingen gjorde någonting.

– Ingen tog på sig ansvaret och alla skyllde på alla. När Lukoil kom hit 1999 började de med att sanera floderna och marken och byggde upp den här platsen på nytt, säger han.

Saneringsarbete

Han slår ut med armarna som för att visa på Lukoils storhet, ett företag som han uppenbart har fattat tycke för trots att han arbetar som journalist för en till synes oberoende tidning. Han pekar mot ett snötäckt fält som tidigare var helt dränkt av olja och berättar att både fisk och fåglar har återvänt tack vare Lukoils föredömliga saneringsarbete.

– Nu har vi råd att ta hänsyn till miljön.

Med ”vi” menar han Lukoil och medan han pratar sparkar han ner en tom pet-flaska i diket.

Utsläppet 1994 var det enskilt största som har inträffat i området, men mindre oljespill sker i princip dagligen. Och många oljebäckar små bildar så småningom en stor å. Då som nu är orsaken till utsläppen dåligt underhållna ledningar som i många fall inte är ersatta sedan de byggdes på 1960-talet. Under den långa och mörka arktiska vintern läcker olja obemärkt ut från sprickor i de underjordiska ledningarna och spolas, tillsammans med smältvattnet, fram när sommaren kommer.

Området stinker diesel

De stora oljefälten ligger bara tio minuters bilfärd från centrum och området stinker diesel. Överallt syns långa skorstenar som bränner överskottsgasen från borrningen, även kallat gasfackling. Metoden är förbjudet i stora delar av världen eftersom den släpper ut enorma mängder koldioxid i atmosfären. Enligt Världsbanken facklar Ryssland 24 000 miljoner kubikmeter gas per år, vilket är mest i hela världen. Energin motsvarar ungefär 30 miljoner kubikmeter dieselolja, vilket är lika mycket som Tysklands årskonsumtion.

Trots att organisationer som Greenpeace hittar nya läckor hela tiden nekar Lukoil till utsläppens omfattning. År 2014 identifierade Greenpeace 201 förorenade platser och inlämnade officiella klagomål var varenda en av dem. När de besökte området tre månader senare var fortfarande flera av platserna täckta i olja. Enligt the Guardian hävdade Lukoil att de inte hittat någon olja på 67 av platserna, trots att Greenpeace hade bildbevis. På de andra platserna hade oljebolaget sanerat genom att hälla ut sand som skulle suga upp oljan.

Även Alexei Osipov menar att anklagelserna är orimliga och att det ligger i Lukoils intresse att inte bidra till en miljöskandal. Till skillnad från Valentina Semyashkina menar han att böterna är väldigt höga.

– Fokus ligger på att undvika utsläpp. Rysslands miljölagar är väldigt strikta och böterna är enorma. Vid ett utsläpp har bolaget dessutom svårt att få nya licenser.

Trots Lukoils försök att inte låtsas om utsläppen talar naturen sitt tydliga språk. Döda granar breder ut sig över stora områden och renarna har sedan länge slutat att komma till området. Marken är antingen täckt av olja och gammalt skrot eller full av borrhål och floderna har en regnbågsfärgad hinna över sig.

– Brist på miljömedvetenhet och människans girighet har utrotat den biologiska mångfalden och orsakat allvarliga miljöföroreningar. Naturen förlåter inte en sådan grym behandling, säger Valentina Semyashkina.

Ökning av nervsjukdomar

Det är inte bara naturen som har fått betala ett högt pris för spilld olja. Även människornas får lida, dels ekonomiskt då möjligheterna till fiske och rennäring minskar, dels medicinskt, då oljan, enligt den vetenskapliga tidskriften Scientific American, påverkar både nerv och andningssystemet och kan orsaka cancer. Forskningen bekräftas av statistik som den oberoende webbtidningen 7×7 har lyckats komma över från sjukhuset i Ust-Usa, en by med 1 300 invånare längs Petjorafloden, som för övrigt är Europas tredje största flod. Statistiken visar en ökning av nästan alla typer av sjukdomar, men mest påtaglig var ökningen av nervsjukdomar som hos vuxna gått från 26 fall år 1995 till 70 år 2009. Bland patienter under 18 år var uppgången ännu mer extrem från 72 fall 1995 till 254 fall år 2009.

– Befolkningen i byarna säger att deras barn är sjuka året om och de är oroliga att de måste flytta från sitt land, säger Valentina Semyashkina.

Inne i Usinsk märks Lukolis närvaro tydligt. Förutom att förse folk med arbete sponsrar de även utbildningar, bygger kyrkor och planterar ut fiskar i floderna. Mitt i stan ligger en färgglad lekplats vars huvudattraktion är en riktig helikopter målad i regnbågens färger som barnen kan leka på.

Eftersom majoriteten av invånarna i Usinsk arbetar för Lukoil är de mindre benägna att kritisera bolagets miljöpåverkan.

– I Usinsk bryr de sig inte. De är inte jägare eller skogsägare. De har inte någon flod och de ser inte utsläppen på samma sätt, säger Lena Solovyova, journalist på 7×7 som är baserad i regionshuvudstaden Syktyvkar.

Hon får medhåll av tidningens chef Pavel Andreev som menar att de som bor i Usinsk kom dit för oljans skull och kommer därför inte att kritisera den eller de som styr.

– Urbefolkningen i samhällena runtomkring är däremot starkt emot utvinningen och protesterar ofta. De är kända för att vara hetlevrade och brukar faktiskt ofta få som de vill, säger han med ett skratt.

Vann mot Lukoil

Han berättar att befolkningen i distriktet Izhma gjorde en stor rättssak av Lukoils planerade oljeutvinning i närheten av byarna år 2014, vilket fick domstolen att förbjuda all utvinning av olja och gas i området med hänvisning till de negativa effekterna på rennäringen. Många byar med ett mindre starkt civilsamhälle har dock inte haft samma tur.