Vi behöver bygga våra städer på ett annat sätt – utifrån människornas och samhällets behov, inte utifrån ekonomisk vinstmaximering, skriver Robin Rushdi Al-Salehi på veckans Under ytan.
Hållbarhet är ett mantra som ger forskning, fakta och information ett utrymme mot godtyckligt tyckande. Det måste komma upp på agendan i alla lägen, annars är risken att vi bygger vår egen undergång.
Vi har en lång väg att gå. Sociala, ekologiska och ekonomiska frågor behöver vävas samman för att vi ska kunna främja en hållbar stadsutveckling.
Ingen brist på bostadsyta
Vi lever på en ändlig planet med ömtåliga ekosystem som vi behöver förvalta. Därför är den ekologiska hållbarheten den absolut viktigaste och överhängande kritiska delen som vi behöver förhålla oss till. Som min branschkollega Jerker Nyblom från Akademiska hus säger: ”Den mest hållbara byggnaden är den som aldrig behöver byggas”.
Den mest hållbara byggnaden är den som låter jorden och dess resurser vara, ändliga som förnyelsebara. Bygger gör man som sista utväg för att lösa ett behov eller problem. Ja du läste rätt, för att lösa ett behov eller ett problem, inget annat. Ett exempel på byggande som inte löser ett behov eller ett problem är att vi inte lyckas bygga bort bostadsbristen utifrån dagens vinstmaximerande principer.
Marknaden har kapitulerat och blivit för girig, därför måste vi bli bättre på att nyttja det som redan finns, det befintliga beståndet. Ta bara det faktum att vi har 1,7 miljoner singelhushåll i Sverige. Det finns egentligen ingen brist på bostadsyta, utan det är ytterst en fördelningsfråga. Om något borde byggas är det möjligtvis kollektiva seniorboenden, inte bostadsrätter som får folket att belåna sig upp till öronen och hyresrätter som kostar multum.
Social hållbarhet
Den sociala hållbarheten handlar om det som det alltid handlat om – vilken värld är det vi vill skapa för oss människor? Vill vi ha jämlikhet, trygghet och rättvisa? Är det ett självändamål att skapa ett sådant samhälle, eller tilllåter vi det motsatta? Kan vi försöka skapa denna värld där människors behov och problem löses? Eller ska makten diktera huruvida den vill vara med eller inte?
Då tänker jag på den ekonomiska ojämlikheten och den nästan diktatoriska maktkoncentration som vissa bemedlade människor har, som konstant hotar med att lämna landet och flytta dit de redan skatteplanerat sina pengar. Politiken har blivit handlingsförlamad och utan strukturell förändring, och så kommer vi inte att få till någon social hållbarhet. Hur länge orkar vi vänta, mörklägga alla viktiga frågor och samtidigt bara skylla på ”invandring”? Varför ska valet vara mellan status quo och rasism? Det är dags att arbeta långsiktigt på riktigt och värdera det som inte värderas. Social rörlighet, minskade klyftor och den ofantliga potential som alla människor besitter om vi gör välfärden vattentät. Social hållbarhet är en förändring och konfliktprocess med en möjlig framtid som mål.
Ett tips – titta på Agenda 2030. Där har du 17 mål och 169 delmål för oss i Sverige och hela mänskligheten. Du behöver inte uppfinna hjulet, men se till att inte bli handslingförlamad inför ursäkterna.
Pengar är ett verktyg
Den i sak minst viktiga hållbarheten, men den som i decennier tagit över debatten, är den ekonomiska. Ekonomi och pengar ska vara ett av människan gemensamt överenskommet verktyg som översätter naturresurser och mänsklig aktivitet i pengar. I dag lever vi i en värld och en ekonomi där just ”ekonomin” inte längre översätter natur- och humankapital, utan sliter och slänger detsamma. Vi sliter och slänger för att ackumulera och investera, för att sedan kunna ackumulera mer. Vi lever på en ändlig planet, med ändliga resurser och dödliga människor och djur där självändamålet i dag är att ackumulera ett ”verktyg” vars tillväxt leder till förstörelse. Det finns i dag ingen ”marknad” utan en survival of the fittest i ekonomisk mening. En marknad ska leda till ömsesidiga vinster, där kapital ska förvalta natur- och humankapital. Förädla den och utveckla den med respekt för människor och natur. Inte en marknad för de extremt ”rika” och en marknad för de ”fattiga” som det ser ut i dag. Ekonomi är att hushålla med resurser.
Använda det vi har
Nu är frågan hur detta kan appliceras på fastighetsbranschen och vår roll i att ”äga, förvalta och förädla det fysiska rummet”.
Några punkter:
• Bygg i trä. Vi kan inte fortsätta muddra havsbotten på ändlig sand och förstöra de ömtåliga ekosystemen som finns till på grund av miljonårs gammal sedimentation. Att bygga i trä från hållbar skogsavverkning (vilket måste säkerställas) är att bygga förnyelsebart, energieffektivt, hälsosamt och mycket snabbare. Mer fakta finns att läsa hos Träbyggnadskansliet.
• Förtäta och ta infrastrukturen från privatbilismen i anspråk – inte stränder, skogar, jordbruksmarker och grönytor. Parkeringar, bilvägar och andra ineffektivt nyttjade hårdgjorda ytor ska tas i anspråk först och inte sist!
• Bygg för att mätta behoven och lösa problemen. Vi har den senaste tiden läst om vinstvarningar, om bostadsrätter som omvandlas till hyresrätter och en hel del andra lösningar för att fortsätta bygga för en mättad del av marknaden eller en marknad som man nu hoppas ska få höjda bostadsbidrag. Det är dags att tänka om och bygga för social rörlighet på riktigt. Då bör blickarna kastas mot äldre som vill flytta till seniorboenden, kollektiva trygghetsboenden, mellanboenden och dylikt för att få en rikare, enklare och socialare tillvaro.
• Sist men inte minst, nyttja tidsvakanser och förädla ytvakanser! Vi behöver funktionsblanda våra städer, så att byggnader används under så många av dygnets timmar som möjligt och inte några få timmar på vardagarna eller helgerna, som det ser ut i dag. Vi behöver förädla ytvakanser så som tak, väggar, grönytor och hårdgjorda ytor till förmån för kolonilotter, utegym, solceller, växtväggar och en massa andra innovativa lösningar. Det är dags att göra mer med det som finns, inte mindre.
Vad vill vi?
Fastighetsbranschen har varit otroligt lukrativ. Branschen har avreglerats och man har byggt och renoverat på ett ohållbart sätt, med dålig kvalitet, vilket många forskare påpekat, bland andra Erik Stenberg och Emil Pull. Nu läser vi istället om vinstvarningar, tomma lyxlägenheter och fortsatt strukturella problem som håller bostadsbristen cementerad. Vad gör vi nu när ränteläget ändras? Fortsätter vi att jobba eller är de nya avkastningskraven med dessa förutsättningar det nya ekvilibriet?
Sist men inte minst handlar hållbarhet om att skapa resurseffektivitet. Vilken potential, vilka möjligheter och vilka nya sätt att jobba på har vi missat? Hur värderar vi våra fastigheter, människorna i dem och runt omkring dem? Vill vi se våra fastigheter förädlas? Människor utvecklas? Ser vi tiggare, invandrare, miljonprogram, barn som just det, eller som något med potential som kan växa? Tillväxt i human- och naturkapital? Eller ska vi riva och sparka ut ”problemet” för kortsiktig vinst? Renovräkningar eller gentrifiering?
Om målet är pengar, så är resultatet av en död planet nollorna som fattas på börsen. Fortsätter vi som vi gör så kommer vi bygga vår egen undergång.
