Borgarbracka är ett gammalt skällsord som man lätt kan associera till politiska åsikter åt det konservativa hållet. Det gjorde nog högerbloggaren Rebecca Weidmo Uvell när hon gav sin podd namnet Borgarbrackor.se. Men borgarbrackan är ursprungligen inte politisk i första hand.
Wikipedia berättar att bracka var en sorts fattigvårdsinrättningar i Göteborg, inrymda i baracker, men det är ett villospår. Liksom Slangopedias förklaring, enligt vilken bracka är lika med ”russinet i kakan, det bruna i fickan, det roliga i den hemmarullade cigaretten”.
Kälkborgare
I Wiktionary närmar vi oss:
”1. (nedsättande) okultiverad människa, person utan vidare vyer” Ur en text från 1904 citeras: ”De voro kälkborgerliga, riktiga brackor allesammans, och den som hade bildning, karaktär och själsförfining kunde må illa af att endast behöfva se på dem.”
”2. † (oftast i plural) byxa” Kälkborgerlig är den som liknar borgarna i Kälkestad, en fiktiv småstad i en samling berättelser från 1600-talet, bebodd av trångsynta människor som bara brydde sig om oväsentligheter och saknade perspektiv på livet.
En borgare kunde vara en stadsbo i allmänhet, men mer specifikt en som ägde burskap, som alltså hade rätt att bedriva näringsverksamhet i en viss stad. Handelsmän och hantverkare framför allt. Det var också de som utgjorde borgarståndet i den gamla ståndsriksdagen med adel, präster, borgare och bönder.
Det fanns ett förakt inom adeln mot borgarna, som visserligen kunde vara lika rika som de, men som tjänade sina pengar på att arbeta. Även studenter såg ofta ner på borgare, som ansågs obildade – en hantverkare eller handelsman hade i regel ingen speciell boklig lärdom.
Bourgoisien
Nidbilden av borgaren var alltså en trångsynt, okunnig och girig människa med ytliga intressen, en borgarbracka. ”Det är borgerligt” att göra det ena eller andra, sa mina kompisar och jag ibland när vi var i tjugoårsåldern. Det var ett sätt att ta avstånd, lite på skoj, från sånt som inga riktiga rebeller höll på med. Det kunde vara borgerligt att fira jul, stryka skjortor eller slänga soporna, fast det så småningom blev gjort ändå. Och även om vi inte tänkte så noga på det var det den bilden av borgerlighet som låg bakom.
När marxister talade om bourgoisien, borgerskapet, på 1800- och 1900-talet var idén inte i första hand att borgaren arbetade ihop sin rikedom, utan snarare tvärtom. Bourgoisien var de ägande, och om man ägde ett varuhus, som Karl-Bertil Jonssons far, eller hade ärvt en förmögenhet, det spelade mindre roll. Det väsentliga var att de blev rika på andras arbete.
Byxor av skinn
Det är också de borgerliga partiernas fokus på ägande och företag som har gett upphov till benämningen borgerlig, fast med en annan syn på saken. Men varifrån kommer bracka?
Bracka är ett gammalt ord för byxor – ett latinskt lånord, braca heter det på latin, men latinet lånade det från keltiskan som hade lånat det från urgermanskan och så vidare. Så småningom kom brackorna hit och ersatte sin gamla släkting brokor.
Romarna använde ordet med visst förakt om folkgrupper som i motsats till dem själva använde byxor, berättar Elof Hellquist i Svensk etymologisk ordbok. Och studenter på 1700-talet använde det, enligt Svenska Akademiens ordbok, om ”i sht näringsidkare o. handtverkare (o. deras gesäller) för att beteckna dem ss. personer med trånga vyer o. utan högre kultur (men med tryggad ställning i ekonomiskt hänseende)”. Från början sa de skinnbracka, för skinnbyxor var enkla plagg som till exempel hantverkare använde.
”Ja, jag är artist, men pappa och mamma är brackor” säger en person i Strindbergs Tro och otro 1897. ”Brackan, d. v. s. den som drunknat i det konventionella, har svårt att begripa skämt” skrev en författare vid namn Laurin i Skämtboken 1908.
I dag är bracka inget speciellt vanligt ord – definitionerna i Wikipedia och Slangopedia är tydliga symptom på det. Kanske är ordets ursprung inte heller så känt, eller så ligger det en viss självdistans bakom Weidmo Uvells val av namn på sin podd.
