Sigrid fyller 90 år och får kaffe på sängen i en kopp med guldkant av sin man. Sedan kommer kvinnan från hemtjänsten för att dela ut medicin, och när hon frågar vad Sigrid önskar sig på födelsedagen svarar hon: Sänkmejvital. Hennes man förklarar. Hon menar Sekobarbital, ”det är en substans, ser du, som intas för att befria oss från detta jordeliv en gång för alla.”

Sigrid och Karl är sjuka och har ingen väg tillbaka till ett liv som de vill leva. Även om det finns mycket kärlek mellan dem och även om de skrattar och tramsar tillsammans. Varje kväll när de somnar hoppas de slippa vakna igen. Kvinnan från hemtjänsten vet inte vad hon ska svara – hon har med sig rosor till Sigrid, men ett värdigt slut kan hon inte hjälpa till med.

På en förskola någonstans flyr en barnskötare in på toaletten för att få en stunds tystnad. De intensiva arbetsdagarna med barngrupper som bara blir större och större äter upp henne, hon drömmer om att jobba på bank, ha långa fikapauser och röda naglar, och vad gör de egentligen på banken efter klockan tre? Men till slut måste hon öppna toadörren och gå ut, och då står där en liten snorig pojke som kastar sig i famnen på henne och säger att hon är världens bästa fröken. Sedan rusar han vidare och hon står där och torkar snor ur håret, alldeles varm. Jo, tänker hon, hennes jobb är värt alltihop. För det här får de inte på banken.

Det här utspelar sig med oändliga variationer i verkligheten, men också i två noveller i en novellsamling, uppkallad efter berättelsen om barnskötaren: Det här får de inte på banken. De 24 novellerna är tävlingsbidrag i en novelltävling i facktidningen Kommunalarbetaren. Temat är arbetsliv, ett arbetsliv som annars mest syns i bakgrunden. Det finns alltid någon som kör bussen, någon som tar hand om barnen på dagarna och någon som delar ut medicin till de sjuka. Men här kommer de fram och gnistrar i ljuset.

Där finns boendestödjaren som dricker te med Abbas som just har fått besked om att han ska utvisas till Afghanistan. Där finns Mirjam, som är mitt i en könskorrigering och arbetar på en skola för barn med funktionsnedsättningar. Hon åker med dem och badar och känner en djup samhörighet med dem, för precis som de har hon en kropp som inte stämmer, som skaver och stör. Där finns Allan som hade velat borsta tänderna efter havregrynsgröten på morgonen, och kanske lyssna på radio under de långa ensamma timmarna fram till lunch, när vårdbiträdena kommer tillbaka. De far som yra höns, tänker han. ”Om jag hade kunnat prata skulle jag ta det med deras chef.”

Ja, tanken att man borde ta det med deras chef är ofta oundviklig när man läser de här novellerna. Eller chefens chef. Eller med oss själva, som väljer dem som utser chefens chef. Som först och sist bestämmer hur vi egentligen ska värdera arbetet nära livet och nära döden.

Som Anneli Jordahl skriver i sin inledning bär det emot att litteratur ska vara nyttig – skönlitteratur ska drabba ”bortom plikt och förnuft”. Det gör den. Flera av texterna är alldeles lysande litteratur, som tar oss med till en verklighet som vi behöver ägna mer uppmärksamhet.