Än är skogen grön, där jag sitter och skriver det här. Men trädtopparna rasslar torrt och snart kommer de att vara gula. Skördar torkar bort, bönder försöker ge bort sina djur gratis för att slippa nödslakta dem. Till och med här i Sverige.

Hur hade vädret varit sommaren 2018 om inte klimatförändringarna hade varit? Det kan ingen veta. Men varmare blir det, i genomsnitt, i hela världen. Havsytan höjs, den har redan blivit 20 centimeter högre, orkaner och översvämningar får värre följder, torkan i södra Afrika är katastrofal.

15–20 miljoner tvingas fly varje år på grund av väderrelaterade naturkatastrofer, beräknar UNHCR. En del flyr för att öarna där de bor blir havsbotten, andra för att torkan driver bort dem. Om man räknar med dem som flyr från krig och andra väpnade konflikter blir siffran lite högre.

Enligt FN:s flyktingkonvention är det bara de som har rätt att söka asyl. De som flyr från krig eller välgrundad rädsla för förföljelse. Men i verkligheten är det svårt att skilja det ena från det andra. Just där det är brist på jord, vatten och annat blir det konflikter, och människor ger sig av för att hitta någonstans där det går att leva.

Även om vi gör allt – stoppar den fossila förbränningen, äter grönare och börjar vara rädda om skogar och hav, och så vidare – är bromssträckan lång. Det kommer att bli varmare än nu, mer torka och översvämningar, fler bränder, mindre skördar, fler krig och konflikter. Men kanske kommer bara 31–72 miljoner att bli klimatflyktingar.

Om vi däremot bromsar in så långsamt som vi gör nu blir det snarare mellan 117 och 143 miljoner – siffrorna kommer från Världsbankens rapport Groundswell: Preparing for internal climate migration. 143 miljoner är ungefär lika många som hela Rysslands befolkning.

Vi kan alltså räkna med att stora områden kommer att bli obeboeliga under de kommande decennierna. Och de delar av jorden där man kan leva kommer vi att få dela solidariskt på. Vi kan inte spela ett spel där rika länder tävlar i att smita undan sitt ansvar för att ge plats åt människor på flykt.

Det är en torr, het sommar, sommaren före ett val i ett nordeuropeiskt land som för bara ett par år sedan avskaffade den enda möjligheten till asyl för klimatflyktingar: asyl som ”övrig skyddsbehövande”. Ett val där det är fullt möjligt att Sverigedemokraterna får mer makt. Ett parti som vill stänga ute, exkludera, diskriminera och sparka ut människor och som dessutom är klimatförnekare.

Det finns så många anledningar att inte ge dem makt, och det här är en: vi kan inte jamsa om vem som gillar sillamackor och vem som tycker om hoummus, eller om vem som ska få kalla till gudstjänst i Växjö. Sverige är inte en egen planet, inte ens EU är en egen planet. Vi delar jorden med alla. Vi måste se till att det finns plats att leva på för alla och vi måste dela på det som finns.