EU:s växthusgasutsläpp minskade med 0,4 procent under 2016, fick vi veta härom dagen. En kollektiv lättnadens suck från EU-institutionerna tycktes höras. Det går åt rätt håll fortfarande. Och klimatmålet för 2020 är redan nått. Puh.

I Sverige kom nyligen siffrorna för 2017. Utsläppen minskade med 1,4 procent, så – ännu en gång puh – här går det också fortfarande nedåt (vilket kanske är tur för Miljöpartiet inför valrörelsen). Sveriges klimatmål för 2020 är i sikte.

Men hur ser läget ut, egentligen?

Det här är siffror för de territoriella utsläppen, alltså inte inräknat de utsläpp vi orsakar via vår konsumtion. Siffrorna visar dessutom utsläppen exklusive internationellt flyg och sjöfart. Utsläppssiffrorna är alltså så snällt räknade som det bara är möjligt ur vårt perspektiv. Låt oss ändå titta på dessa snällt räknade utsläpp, men istället för att jämföra dem med föregående års utsläpp så jämför vi dem med vad som behöver göras för att nå Parisavtalet. Då ser det plötsligt inte kul ut längre.

EU:s långsiktiga mål är att minska utsläppen med 80–95 procent till 2050 ( jämfört med 1990). Endast den högre ambitionen är i närheten av i linje med Parisavtalet. För att nå dit krävs över 4 procent minskade utsläpp årligen. Enligt Naturvårdsverket skulle Sverige behöva minska utsläppen med 5–8 procent per år för att nå målet att bli ”ett av världens första fossilfria välfärdsländer” år 2045. Vi klarade alltså 0,4 respektive 1,4. När vi räknar snällt.

Samtidigt lyfts ett varningens finger för att utsläppen kan ha vänt uppåt 2017, i såväl EU som Kina. När International Energy agency gör den bästa analys de kan göra i dagsläget, utifrån de politiska beslut som fattats och som är på väg att fattas, bedömer de att utsläppen av växthusgaser globalt inte kommer att minska alls fram till 2040.

Det investeras mer än någonsin i förnybar energi i världen. Elektrifiering av fordon är på frammarsch. Politiken skärps. Utsläppshandel introduceras för allt fler industrier. Investerare kräver att företagen skärper sitt klimatarbete. Företag levererar det ena klimatprojektet efter det andra. Ändå rör vi oss knappt i rätt riktning.

Jag är övertygad om att det behövs politiska styrmedel såsom höjda miljöskatter, skärpta produktkrav, utvecklingsprojekt för ny teknik, styrning av upphandling och myndigheter, en kraftfull utsläppshandel och tydlig lagstiftning för att få fart på utsläppsminskningarna. Problemet är att alla säger sig vara för det i teorin, men varje gång det blir praktik hittas någon liten anledning till varför just det specifika förslaget ändå är dåligt.

Skarpa politiska styrmedel kräver väljarnas stöd. Klimatförändringarna ligger i toppen när det gäller vad folk i Sverige oroar sig för mest. Ändå har den politiska klimatdebatten i Sverige fastnat i om vi ska ha 80 kronor i flygskatt eller inte. Det kan göra vem som helst deprimerad. Utom oljeindustrin, möjligen.