DEBATT Miljöpartiet går till val med klimatet som huvudfråga. Detta är onekligen en viktig fråga, men man kliar sig lite i huvudet vad det gäller strategin. Tydligen ska vi anse att nationella satsningar på ”vegonorm”, elcyklar och naturligtvis ännu högre bensinskatter kommer bidra till någon större skillnad. Vad nollvisionen för nationella utsläpp bekvämt bortser från är dock att utsläppen för svensk konsumtion primärt sker i utlandet. Paradoxalt nog kan faktiskt ökade nationella utsläpp i vissa fall vara bra för klimatet – exempelvis när produktionen i utlandet använder stora mängder kol och oljeproducerad el.
Häri ligger kruxet: talet om att hela tiden ligga i framkant med klimatarbetet innebär i praktiken att produktion av konsumtionsvaror blir billigare utomlands, vilket leder till allt större import och ännu mer flytt av utsläpp utomlands. Det går knappast att vara stolt över minskade utsläpp nationellt om de orsakar ännu större utsläpp utomlands – snarare skulle detta vara tecken på undermålig konsekvensanalys för de regler och lagar man infört.
Ett betydligt bättre sätt är att agera globalt och inom EU. Frihandelsavtal med EU kan till exempel erbjudas länder som stärker sina klimatlagar och miljöåtaganden. Detta hindrar både att landet blir mål för ”utsläppsexport” och ger landet ekonomiska incitament att verkligen göra allvar av sina åtaganden. Utsläppshandel och framtida koldioxidskatter bör även de drivas primärt inom EU, där annars enskilt land med högre skatter extra lätt drabbas av produktionsflytt.
Men kritiken mot Miljöpartiets klimatpolitik bör inte sluta där. Fokus på förnyelsebart som enda svaret skapar oerhörda problem för att nå målet med noll nettoutsläpp nationellt. I en beräkning av Sweco beräknas ”100 procent förnyelsebart” kosta 1 500 miljarder och där investeringstakten behöver dubblas. I dag är det högkonjunktur, så hur man ska kunna dubbla takten genom en kommande lågkonjunktur blir en så kallad ”utmaning”.
Hade man inte låst sig i kärnkraftsfrågan så hade det varit möjligt att erkänna att dess risker är att föredra framför klimatförändringarnas konsekvenser. På horisonten finns också fjärde generationens reaktorer med helt andra möjligheter till säkerhet och betydligt mindre problematiskt avfall.
Med energiöverskott istället för energisnålande som strategi så blir det betydligt lättare för industrin att ställa om, samtidigt som energikrävande Carbon Capture-tekniker (tekniker för att minska koldioxid i atmosfären) görs möjliga. Ett energiöverskott kan vi dessutom exportera och på så sätt ge alternativ till kolkraft för de länder som inte hunnit så långt i energiomställningen. Det är en modell som skulle göra verklig skillnad i klimatarbetet.
Frågan är väl mest varför någon alls skulle lita på Miljöpartiets lösningar i klimatfrågan. Med tanke på hur ofta partiet använder ordet ”klimatsmart” så kunde man nog kräva att de var lite smartare i klimatfrågan.
