Sedan en tid tillbaka finns det kunskap om att männen står för den dominerande mängden våld i samhället. Dessutom vet fler i dag att om vi ska råda bot på brottsbenägenheten måste vi lägga insatserna där de hör hemma. På männens destruktiva beteenden.

Att verka för jämställdhet fungerar våldförebyggande, visar undersökningar, och den kunskapen finns att hämta från WHO. Det upprepades på den internationella konferensen som regeringen ansvarade för om mäns våld, som hölls på Norra Latin i Stockholm den 15–16 maj i år.

För en månad sen var jag på en annan konferens om brott, som Brå anordnade. Där pratade man stadsplanering, kameraövervakning, tidiga insatser, men inte om kön. På konferensen läser jag kortversionen av regeringens nationella förebyggande program. I den står det att ”för att minska brottsligheten och öka tryggheten behövs det ett effektivt brottsförebyggande arbete. Brottsligheten har blivit mer komplex, varierad och gränsöverskridande och det brottsförebyggande arbetet måste anpassas till samhällsutvecklingen och bli mer kunskapsbaserad”. Det står inte vilka det är som begår brotten.

Inom samma sakområde, våldet i samhället, nämns alltså kön i vissa sammanhang men inte i andra. Hur ska samhället kunna jobba samlat och målinriktat då?
Tidigare har forskningen framfört att etnicitet inte är en avgörande förklaring till brottsbenägenhet utan att det är sociala omständigheter som dominerar.

Den tydligaste är att fostras till en man, som ska stå pall och kan använda våld under hot. Men också ekonomisk utsatthet, kriminalitet i familjen och bristande tillsyn från föräldrarna. Tydliga riskfaktorer på individnivå är misslyckad skolgång, hyperaktivitet, dålig impulskontroll och antisociala beteenden.

För närvarande pågår en intensiv debatt om vilka som begår brott i Sverige. De man åsyftar är ”de andra” – ”invandrarna”. Brå har fram till nu insisterat på att forskning kring härkomst inte behövs eftersom man redan 2005 kunde referera till andra orsaksvariabler som slår betydligt högre än kultur och etnicitet. Men påtryckningar utifrån har fått Brå att tänka om. Stina Holmberg, enhetschef på Brå, säger att ”eftersom efterfrågan på ytterligare forskning kopplat till etnicitet har ökat finns det anledning att ompröva den hållning vi haft tidigare”.

I debatten kring huruvida Brå ska titta på etnicitet nämns inte kön som den största riskfaktorn. Beror det på att ”vi” redan vet att män som står för 90 procent av allt våld? Tror vi att vi inte behöver prata om det? I dag lever vi i ett hårt politiskt klimat som innebär att en kan anklagas för att mörka sanningen om en inte tar upp etnisk bakgrund som möjlig bakgrundsvariabel när det kommer till brottsbenägenhet. Min stilla undran blir om det inte mörkas om vi inte nämner kön som den absolut viktigaste riskfaktorn.