Det kom ett mejl till redaktionen – stavningen är rättad här för begriplighetens skull: ”Hej Syre! Jag har sett att ni har omöjliga intervjuer i tidningen. Kan inte ni intervjua mej? Med vänliga hälsningar, Pippilotta Rullgardina Viktualia Krusmynta Efraimsdotter Långstrump”.

Så nu står jag här vid Villa Villekullas grind en blå majkväll. Äppelträden blommar och i grenarna hänger lyktor som skiftar i alla färger och några till. Såna där med solceller. En vindspel pinglar stilla. På verandan står ingen häst och den multnade mosshögen där skulle kunna vara resterna av den ihåliga eken där Pippi brukade gömma sockerdricka. Det lyser i fönstret och röster letar sig ut, målbrottsröster och något mindre barn, kanske.

Jag sätter mig i en gunga så länge. Man skulle kunna få bra fart i den här gungan, trädet är högt och var repen egentligen slutar syns inte i virrvarret av lyktor. Jag gör fart så det kittlar i knävecken och snart kan jag nudda äppelträdens toppar med tårna.

Fordom havens skräck

Så rasslar det i gruset vid grinden. En gammal man kommer rullande i en rullstol.

– Journalist ohoj! ropar han.

Efraim heter jag, fordom havens skräck … gunga på du, sjögång är jag van vid!

Pippis pappa! Han måste vara minst hundra, men han har samma varma skratt. Jag sätter hälarna i marken och går fram och tar i hand. Han är stark som en björn, eller som Pippis pappa. Fast han har krympt.

– Var är Pippi? undrar jag. – Hon kommer, säger Efraim. Hon skulle handla lite.

Arton kilo karameller, tänker jag. Till barnbarnen eller vilka det nu är som stojar i huset.

– Vill du komma in och vänta? frågar Efraim.

– Det låter livat där inne, säger jag. Jag kan vänta här istället.

– Det är bara ungarna som poppar popcorn. De ska se på film, säger Efraim. Om du hellre vill vänta i gungan är det lika bra, de är lite blyga. Jag ska hämta några flaskor sockerdricka till dem.

Global pluppvärmning

Han rullar iväg och hämtar ett tiotal flaskor i den multnade mosshögen. Sen rullar han snabbt uppför rampen till verandan, ger mig en sockerdricka och försvinner in till barnen. Jag sätter mig på verandan och ser hur skymningen faller mellan de glimmande träden.

Nu skymtar en stor hatt med blommor vid grinden. Pippi hoppar av en gammal cykel utan hjul och lutar den mot staketet.

– Hallå där! Är det du som är media? hojtar Pippi.

– Typ, säger jag. – Du är då ingen Janne Josefsson precis. Här får man visst intervjua sig själv. ”Jaha du, Pippi Långstrump, vet du vem som har byggt ditt hus? Vet du om att han inte betalade skatt? Och en gång fick han hjälp av en luffare som inte heller betalade skatt. Och vet du vad luffaren gjorde sen? Han sprängde saker i luften och hade ihjäl folk! Vad sa du nu då?” Så ska det gå till!

– Haha, den här intervjun klarar ju du själv, säger jag.

– Äsch, stanna kvar när du ändå är här, säger Pippi. Varför dricker du inte upp sockerdrickan, förresten?

– Jag har ingen öppnare, säger jag.

– Nä, men jag är starkast i världen, så det behöver du inte.

Nej, jag behöver ingen öppnare, Pippi är fortfarande starkast i världen. Fast hon har vitt hår med bara lite röda stråk i och flera lager med skrattrynkor.

– Hur gammal är du? frågar jag.

– Sisådär i pluttifjuttiårsåldern skulle jag tro. Men nu får du ta och fråga mig nåt riktigt. Fråga vad jag håller på med nu för tiden!

Jo, det hade jag ju tänkt, så jag frågar och Pippi svarar.

– Jo förstår du. Först seglade jag omkring med Hoppetossa ett bra tag och samlade skatter som pappa hade spritt omkring sig i världshaven. Och då och då hälsade jag på mina gamla vänner på Kurrekurreduttön. Men så en vacker påsk var ön borta. Det fanns bara en liten, liten ö kvar, med en enda kokospalm. Det beror på den globala pluppvärmningen, sa de. Så de fick gå ombord på Hoppetossa istället. Och då var det tur att jag hade en massa gullpengar, för kurrekurredutternas släktingar och vänner bodde också på små öar som nästan inte fanns längre. Vi fick köpa fler båtar och hämta dem också!

– Lever de på båtarna nu, eller har något land tagit emot dem?

– De har lite semester nu, de hade byggt vallar i flera månader. Men några är på väg till Medelhavet för att rädda andra som har för små båtar, säger Pippi.

Fullt med ungar

Jag vill gärna höra mer, men Pippi säger att vi kan hälsa på kurrekurredutterna på deras båtar en annan gång. Sedan åkte hon hem till Villa Villekulla, berättar hon.

– Pappa hade varit hemma och vaktat huset under tiden. Och när jag kom hem var hela huset fullt med ungar!

– Jaha, jag trodde att det var dina barnbarn, säger jag.

– Det kan det väl vara. Eller så är de sina egna och hela världens. I alla fall kommer de från länder där det är krig och bomber och där de knappt ens får gå i skolan. De har rest över halva världen bara för att få komma hit och bo i lugn och ro och lära sig pluttifikation.

– Och så får de inte stanna, säger jag.

– Just och jämnt vad de inte får, säger Pippi. Sina egna ungar skulle folk knappt skicka till karamellbutiken på egen hand, men andras ska de skicka till kriget. Fy fabian vad det är orättvist!

Kling och Klang

Hon hämtar andan och tar lite sockerdricka.

– Minns du när Tommy och Annika och jag var sakletare?

– Jepp, det var då du hittade en trådrulle och en plåtburk och slängde upp ett gäng mobbare i träden.

– Ja, den där Bengt och hans kompisar som skulle klå Ville. Det finns så många Bengt i världen, suckar hon.

– Det finns många träd också, säger jag.

– Ja, men jag kan ju inte kasta upp dem allihop i träden, hur skulle det se ut? Men det värsta är att de har blivit politiker allihop och bestämmer saker. Så en dag kom Kling och Klang från gränspolisen hit och skulle hämta alla barna och skicka tillbaka dem till kriget! Hur kan man vara så dum?

– Vad gjorde ni då? – Ja, jag ville ju inte ha upp dem på taket, så jag slängde upp dem i varsitt träd och pratade förstånd med dem. Sen fick de varsin gullpeng och gick hem.

– Vad bra att du finns! säger jag.

– Apselut, säger Pippi. Och det är bra att vara jättestark och en kappsäck full med pengar är också bra att ha. Fast det blir lite tjatigt. Jag vill baka pepparkakor och åka luftballong också och inte bara slänga poliser i träden. Så jag tycker att världen ska skärpa sig. Man ska hjälpa dem som behöver hjälp, inte bråka med dem. Det är fegt. Skriv det!