Jag blev glad och förväntansfull när jag såg att Linda Skugge skrivit en bok om den omtumlande och oundvikliga händelsen i våra liv som föräldrar, som näst efter själva födandet måste vara den mest omstörtande: när barnen flyttar hemifrån. Barnens barndom och uppväxt, den kanske största mest betydelsefulla och vackra tiden i våra liv. Men som för barnen bara är en liten livsfas i början av livet, till stora delar dold i dunkel, de gärna lägger bakom sig när de flyttar och livet ska börja på riktigt.

Skugge gör avstamp i sin egen barndom, i sina egna tillkortakommanden och bjuder på mängder av bilder från sitt eget liv som mamma, som dotter och som läsande skrivande människa och hon frågar sig varför ingen talat om för henne att livets största kärlekshistoria har ett slut. Vi är nog många som kan känna igen den chockartade insikten. Boken handlar mest om författaren själv, hennes hälsa, hennes vanor, brister, mathållning och så vidare.

Detaljrika beskrivningar från en vardag som kanske lämnar en del i övrigt att önska och ibland blir jag osäker på om Skugge ironiserar eller om hon faktiskt är så rädd, så pedantisk, självkritisk eller städivrig som hon så ingående beskriver. Det finns nånting koketterande i beskrivningarna av vardagens och föräldraskapets vedermödor som gör det svårt att veta om det är på allvar. De där trösterika orden om hur vi ska få livet att fortsätta ha mening efter att barnen flyttat uteblir. Fast det kanske aldrig var syftet, vare sig med boken eller i verkliga livet. De orden måste vi kanske alla finna inom oss själva.