För ett par år sedan gick jag mot rött ljus i en mindre stad i Bayern. En man i trettioårsåldern reagerade som om jag spottat på honom.

– Du borde tänka på vilka signaler du ger barnen, fräste han och pekade på sin tvååriga son som satt i en vagn med ryggen mot mig.

Det fanns inte en bil inom synhåll. Nu går jag inte så ofta mot rött längre när jag är där. På gott och ont tar vi ofta hänsyn till andra, och förväntar oss att andra ska ta hänsyn till oss.

George Monbiot skriver fint om den mänskliga naturen i sin senaste bok, Ur ruinerna – en ny politik för en värld i kris. Vi är i hög grad altruister, och styrs av en känsla av att höra ihop. ”Vid 14 månaders ålder börjar barn hjälpa varandra genom att räcka över föremål som ett annat barn inte kan nå. Vid två års ålder börjar de dela med sig av saker de sätter värde på. Vid tre års ålder börjar de protestera när andra bryter mot moraliska regler.”

Han ställer detta mot nyliberalismens dystra människosyn som dominerar beslutsfattarnas tänkande: ”Överallt uppmanas vi att slåss om rikedom och social prestige som herrelösa hundar om en soptunna: konkurrens, får vi höra, kommer att förbättra våra liv mer än något annat, oavsett hur brutal den är.” I stället för att verka för ett solidariskt samhälle, som bättre speglar den mänskliga naturen, framhåller även socialdemokrater numera ofta värdet av konkurrens. Monbiot menar, i likhet med så många andra, men med större stilistisk briljans än de flesta, att det är en farlig utveckling. ”Precis som jästen i en öltunna skapar de själva de giftiga förhållanden som så småningom kommer att döda dem.” Lösningen, skriver Monbiot, är att på nytt skapa en politisk berättelse som kan entusiasmera väljarna.

Effektiva berättelser är lätta att sammanfatta och förstå. Det räcker med att bläddra i Sagan om ringen, Det kommunistiska manifestet eller Och världen skälvde för att förstå intrigens problem och hur den ska lösas. Det ska vara lätt att identifiera hjältar och bovar. Den som bläddrar i Ur ruinerna kommer att notera att den bland annat tar upp neurobiologi, antropologi, evolutionsbiologi och experiment i lokal demokrati. George Monbiot har skrivit en bok som säkert hade haft ett enormt inflytande på opinionen om Storbritannien varit befolkat av 65 miljoner sociologer. Budskapet, att vi lurats att tro att vi är egoister och behöver en ny känsla för samhörighet, är kanske sant, men inte är det en slagkraftig berättelse.

Jag har två bokhyllor med böcker som kritiserar nyliberalismen och ibland presenterar alternativ. Ingen har lyckats skriva den där storyn som Monbiot efterlyser. Ett skäl är att det förmodligen är lättare att konstruera effektiva berättelser med hjälp av myter än vetenskapliga rön. Tv är också bättre på att skildra individen än sociala processer. Det går att göra underhållande film av Ayn Rands hjältedyrkande romaner men knappast av John Maynard Keynes ekonomiska avhandlingar. Det är också mer dramaturgiskt att filma någon som fuskar till sig sjukersättning än någon som talar om sin trasiga rygg.

Nyliberaler har inget problem att på det här sättet aktivera vår känsla för rättvisa i sin kamp mot det solidariskt samhälle. Rasister lyckas ibland skapa en känsla av gemenskap baserat på etnicitet. Historien visar att hat kan vara en effektivare ingrediens än kärlek i berättelser som syftar till att forma en samhörighet. Även om det finns mycket att invända mot är Ur ruinerna är ändå en stimulerande läsning.