Den allvarliga genomskådande blicken, som möter betraktaren på Muholis bilder, kan lätt ge känslan av att det är betraktaren som blir betraktad. På ett bra och engagerande sätt. Hennes unika porträttfoton av sydafrikanska hbtqia-personer, Faces and phases, har fängslat människor världen över i ett årtionde nu. Och nyligen har hon besökt Sverige och Fotografiska i Stockholm, med den stora samlingen självporträtt Somnyama Ngonyama (Var hälsad, mörka lejoninna).

Bilderna är starkt symboliskt laddade och den uppfodrande blicken på åskådaren stannar kvar i oss länge och väcker såväl existentiella frågor, som drabbande svar om oss människor och vårt sätt att befolka den här jorden, och inordna varandra enligt föråldrade normer. Visualiserandet av bruksföremål och användandet av kroppen som bärare av såväl politiska som aktivistiska budskap är signifikant för Muholi. Den sydafrikanska kulturen genom hennes lins, laddad och integrerad med en konstnärligt fullkomligt lysande och episk, ofta svartvit, estetik.

Homofobiskt land

Som queer-aktivist kämpar Muholi för hbtqia-personers rättigheter i sitt land genom sin konst. Det är ingen lätt uppgift i ett konservativt och homofobiskt land som Sydafrika. Men hon får många med sig genom att hennes konst sprids över världen och rörelsen i hemlandet växer.

Det finns en dokumentärfilm om Muholis arbete på Youtube och där säger hon bland annat:

– Jag är en visuell aktivist. Jag tar fotografier, mitt arbete handlar om queerpolitik, könspolitik, raspolitik. Jag är fascinerad av att avbilda hbtqia-personer på oväntade platser. Det har lärt mig hur vackert här är, hur viktiga våra liv är och hur viktigt det är att bevara vårt folks historia.

Muholi fotograferade det första gaybröllopet i Johannesburg 2002 och hon arbetade som frisör innan hon kom ut som lesbisk.

Yngre generationen

I arbetet med Faces and phases kom Muholi i kontakt med den yngre generationen lesbiska som har helt andra gemenskaper än när hon själv var yngre, sent 80- och 90-tal, innan landet fick självständighet – de unga lesbiska tjejerna förenas via sociala medier och all ny teknik.

– De är fria när det kommer till att bli fotograferade.

I Kwa-Thema finns många homosexuella och staden har blivit ökänd för alla hatbrott som begås här.

– 2012 var ett av de mest smärtsamma åren någonsin i Sydafrikas historia. Vi förlorade många medlemmar i vår gemenskap då. Hatbrott, speciellt ”botande” våldtäkter och mord på lesbiska är exempel på brutaliteter som stannat kvar i oss för alltid. Vi lever med ständig rädsla. Men hatbrotten har också fört oss samman för att stötta varandra när någon har blivit dödad.

Men för Muholi räcker det inte att gå på den ena begravningen efter den andra, och sen gå hem och vänta på nästa.

– Nån måste dokumentera! 2006 startade Muholi organisationen Inkanyiso, en plattform för queer-aktivism och queer-media.

– De flesta av oss medlemmar är lesbiska svarta. Vi vill göra skillnad i rum som är homofobiska. Vi har fortfarande religiösa ledare som använder homosexualitet som syndabock för sitt eget hat. Istället för att göra något åt fattigdom och korruption.

Och det är det som leder till så mycket hatbrott. Noxolo Nogwasa är ett av offren. Hon blev brutalt mördad och hittades med huvudet krossat av en sten och hennes tänder låg utspridda överallt. Hennes barn är inte de första som blir föräldralösa på grund av hatbrott. Hur förklarar människor för dessa barn vad som har hänt med deras mödrar?

Viktigt att skapa motbilder

Inkanyiso filmar alla begravningar och gör dokumenten virala. Men Muholi är noga med att det är viktigt att skapa motbilder mot brutaliteten. Många av hennes bilder skildrar intimitet mellan lesbiska.

– De bilderna behövs som kontrast. Intimiteten som stör förövarna, leder till att vi blir dödade. Mer kunskap behövs. Att belysa positivitet kan leda till förändring. Att belysa brutalitet och våld kan leda till ytterligare våld. Vi behöver hitta balans mellan hur vi projicerar dessa två verkligheter.

Muholi understryker att för att hon och hennes kamrater i den queera gemenskapen ska bli inräknade i Sydafrikas historia, för att kunna hävda sin medborgerliga rätt, så måste de själva skriva den delen av historien.