När Liberalerna gick till riksmöte i helgen lade de fram flera konkreta förslag om skolan som, om de skulle gå igenom, vrider om hela dess essens och livsgnista. Med tidig exkludering av elever med inlärningssvårigheter, och hot om att de får gå om ifall de misslyckas på nationella proven, gör man upp med den inkluderande undervisningstanken som ligger som norm för den svenska skolan. Man påstår att idén om den inkluderande undervisningen har gått för långt. Och måhända finns fog för att ställa sig den frågan ibland. Det finns många elever som inte får den hjälp och det stöd de behöver.

Lärare har och ska ha som uppdrag att arbeta inkluderande med de elever som finns i klassen, det är en nödvändighet. Då gäller det att lärarna också får de verktyg som behövs, med möjligheter att anpassa undervisningen och skolans lokaler så att varje elev verkligen får en chans att inkluderas. Sen finns det de elever som ändå inte kommer känna sig trygga i klasser med 30 elever, vissa inte ens i klasser med 10 elever. För dem blir normal klassrumsundervisning aldrig inkluderande.

Men när Liberalerna gör upp med den inkluderande undervisningen är det inte för att den leder till att vissa elever mår dåligt utan för att vissa elever presterar dåligt. Istället för att rikta in insatser som särskilda undervisningsgrupper till dem som har behov av mindre sammanhang riktar man in sig på dem som har inlärningssvårigheter eller är utagerande, som om det vore något statiskt. Många elever i båda dessa grupper kan säkert ha nytta av det. Men för många andra riskerar det att bli en ny form av exkludering, där man istället för att lösa grundproblemen i klassrummen löser dem med att exkludera dem som är högljudda eller dem som hamnar efter. Att elever med inlärningssvårigheter ska få särskilt stöd är däremot en självklar förutsättning för en inkluderande undervisning. Men det är också rimligare att utformningen av det särskilda stödet utformas i samråd med berörda elever, föräldrar, lärare och annan personal med relevant kompetens än i riksdagshuset.

I dag är det möjligt att gå om ett år i grundskolan, det är också möjligt för en elev att få hoppa upp ett år. Men Liberalerna föreslår att elever som inte uppnår de ”mest centrala målen” på de nationella proven i årskurs tre i normalfallet ska gå om ett år. Den som arbetat med nioåringar som ska sätta sig för att skriva nationella prov vet att det inte är en dans på rosor. Eleverna är stressade långt innan det är dags och i princip hela sista terminen i trean försvinner till att dels vänja sig vid provsituationen och sen genomföra de evinnerligt många delproven (cirka 15 stycken).

Vi borde ha en diskussion om huruvida vi alls ska tvinga nioåringar att genomlida detta, men Liberalerna vill göra det ännu mycket värre. Det är inte svårt att leva sig in i känslan hos en elev som tror att den kommer misslyckas, och därför tvingas byta klass. Eller känslan hos eleven som fått beskedet att den misslyckats och behöver berätta för kompisarna att de inte längre kan gå ihop. Studentexamen avskaffades 1968, nu vill liberalerna återinföra den, fast för nioåringar.

Debattartikeln där Liberalerna motiverar sina förslag är förvirrande, de plockar russinen ur statistiken för att finna stöd. Som ett exempel motiveras särskilda undervisningsgrupper med att ”uppåt 8 % av de finska eleverna har undervisats utanför klassen”. För att till nästa förslag motivera att fler svenskar borde gå om en klass med att 18 procent av de tyska eleverna går om en klass. Men man nämner inte att samma siffra för Finland, som var föregångsland i förra frågan, är 0,8 procent, betydligt lägre än de 4 procent vi svenskar har. Man säger att allt fler går ut ur grundskolan utan att få godkända betyg, men nämner inte att det beror på att det är allt fler som inte hunnit gå 9 år i svensk skola.

När Jan Björklund till SR konstaterar att det är viktigare att eleverna får med sig de kunskaper de behöver än går med sina kompisar så sätter han också fingret på hela essensen i sin skolpolitik. För den hänger ihop. Striktare ordningsregler, fler avstängningar, betyg i lågstadiet, särskild undervisning, specialklasser och studentexamina för lågstadiebarn. Varje förslag Liberalerna lägger fram är för att öka utslagningen, separera och exkludera. När Björklund var skolminister designade han sitt betygssystem så att bara den som är bra på allt kan nå högsta betyg och bara den som står utan fel eller kompetensluckor kan få godkänt.

Men för oss andra, vi som vet att barnen är de som ska ta hand om världen imorgon, är valet enkelt. Vi vill att de lär sig vara inkluderande, att skolan är varm och välkomnande. Att hur barnen mår är viktigare än de betyg de får.