Naturen fick betala när Bolidens damm brast

Mitt i natten den 25 april 1998 brister en damm full av gruvavfall i Boliden Apirsas gruva i byn Aznalcóllar, inte långt från Sevilla. Svart metallslagg fullt av tungmetaller, kemikalier och surt vatten med ett pH-värde på 2,5 forsar ut över närområdet och ut i floden Guadiamar, den viktigaste vattenkällan till nationalparken och världskulturarvet Doñana lite längre nedströms.

Katastrofen är ett faktum och en intensiv kamp mot klockan startar: arbetet med att gräva diken för att stoppa den trögflytande massan att ta sig in i nationalparken som med sin unika artrikedom och sina våtmarker är bland de viktigaste i världen för rastande flyttfåglar från norr och söder. Grävandet utförs av en mängd frivilliga, en improviserad aktion som startas och leds av de som kanske hade parken närmast hjärtat: den dåvarande chefen för Doñana och chefen för parkens egen biologistation.

Man lyckas bygga en barriär och avleda det giftiga avfallet. Doñana är räddat. Men en 300–400 meter bred och 40–50 kilometer lång sträcka längs floderna Agrio och Guadiamar täcks av en svart sörja. Tonvis med döda fiskar och vattendjur hittas.

Området runt gruvdammen bestod av rik jordbruksmark där det odlades persikor, oliver och mycket mer. Jordbrukarna i området fick sina skördar förstörda och blev utköpta av regionregeringen.

Saneringsarbetet beräknas ha kostat mellan 250 och 500 miljoner euro – utgifter som det fortfarande tvistas om i rättsliga processer – och regionregeringen Junta de Andalucía vill ha tillbaka 89 miljoner euro av Boliden för sina saneringskostnader (se faktaruta).

Efteråt har olyckan beskrivits som en av Spaniens största miljökatastrofer. Men kanske hade den kunnat undvikas. Förvarningarna kom från många håll. Miljöorganisationer och privatpersoner vittnade om hur avfallsdammen läckte och att floderna nedströms innehöll höga halter metall.

Förorenade floder

Manuel Aguilar Campo, en pensionerad ingenjör som arbetade mer än 20 år för Boliden Apirsa (Bolidens dotterbolag) gjorde i början av 1996 en anmälan mot företaget. Där beskrev han hur floderna redan var förorenade och att arbetet med att bygga ut dammen för att klara mer avfall inte gjorts på rätt sätt. ”Om man inte stänger dessa dammar finns det en stor risk att det skapar en naturkatastrof med oöverskådliga konsekvenser” skrev han i sin anmälan.

– Problemet är att det har nått sin totala maxgräns, sade han i en anonymiserad intervju i tevekanalen Canal sur den 19 januari samma år.

Han sa vidare att överutnyttjandet var ett sätt för svenskarna att spara pengar. Boliden avvisade anmälan och menade att Manuel Aguilar Campo bara försökte smutskasta sin tidigare arbetsgivare.

Fick motta dödshot

Vår bilfärd går från Sevilla till Aznacóllar och plockar upp Isidoro Albarreal och Juan Cuesta från den ideella organisationen Ecologistas en acción. Isidoro Albarreal var ansvarig för gruvfrågor och gjorde för tio år sedan en stor studie där han gick igenom dammolyckan 1998.

Under resan berättar Isidoro mer om Manuel Aguilar Campos öde: Hans anmälan var välformulerad med många precisa tekniska detaljer men mötte hårt motstånd. Manuel blev persona non grata i Aznalcóllar, där en stor andel av byborna jobbade för gruvföretaget. Anmälan arkiverades, han fick motta hot och dödshot, och hans barn tvingades studera på annan ort.

När dammen brast trodde han att han skulle få upprättelse. Men när beskedet kom att ingen på Boliden kunde hållas straffrättsligt ansvarig för det som hade hänt fick han en chock.

– Manuel hörde nyheten på en bar, och chocken blev så stor att han fick en hjärtattack och dog samma natt, berättar Isidoro Albarreal.

Dammen brast på grund av ett konstruktionsfel. Men Isidoro Albareal menar att såväl företaget som miljöinspektörerna bortsåg från de uppenbara felen.

– Boliden Apirsa hade ansökt om att få öppna en ny avfallsdamm i anslutning till ett nytt dagbrott. Det fick de avslag på från regionregeringen och därför använde de den gamla dammen. Undan för undan började man bygga upp den, högre och högre för att få plats med avfallet, men det gick för fort och det blev fel, säger Isidoro.

Åsnor med microchip

När vi närmar oss Aznalcóllar stannar vi till vid flera betydelsefulla platser: Den numera stängda och förstärkta dammen, där de förorenade vattenmassorna låsts in och där man placerat solceller på taket, och den gröna korridoren, som gjordes runt det drabbade området för att återskapa ekosystemet på ett så bra sätt som möjligt.

Omkring 200 miljoner euro har den kostat och finansierats av regionregeringen och EU-medel.

I dag är här ett rekreationsområde fullt av växtlighet. Forskare har studerat områdets utveckling under de 20 år som passerat, och resultatet bedöms som gott, även om tungmetallresterna fortfarande är kvar i marken, men i fixerad form.

– Man behöver fortsätta att kontrollera området med 3–4 års mellanrum för att se att metallerna är stabiliserade, säger Paula Madejon Rodriguez, forskare på CSIC som sammanställt alla studier som gjorts i området.

I ett inhägnat område betar några mulåsnor.

– Det betraktas som säkert för dem att beta här. Men de har mikrochip som gör att de inte kommer att användas i någon matproduktion framöver. Hur deras egen hälsa påverkas efter många år är däremot osäkert, säger Isidoro Albarreal.

Tillsammans med Juan Cuesta, sekreterare i Ecologistas en accións Sevillagrupp, berättar han om hur massorna som vällde ut för 20 år sedan inte bara bestod av gruvavfall.

– Det är allmänt känt att dammen också användes för att olagligt dumpa avfall från El polo quimico i Huelva, säger Juan Cuesta.

Kemiföretagen de pratar om hade under årtionden släppt ut avfall direkt i Atlanten, men stött på växande protester. På 90-talet, när priserna på metall var rekordlåga och gruvverksamhet en inte så lönsam affär, kom de på att det gick att utnyttja utrymmet i de många gruvdammarna i området. Därför hamnade bland annat, enligt Ecologistas en accion, hundratals ton fosforgips i avfallsdammen – en biprodukt vid tillverkning av gödningsmedel som dessutom är lätt radioaktiv.

– Alla visste att lastbilarna som kom till gruvan tomma i själva verket var fyllda, säger Isidoro Albarreal.

Gruvan förorenar ännu

I Aznacóllar möter vi José Luis Caballero och han följer med oss i bilen. José var mekaniker i gruvan fram till 1995. Han arbetade även fackligt och är en av dem som flera gånger påpekade bristerna i säkerheten och det faktum att smutsigt vatten läckte ut från dammen. Resultatet, säger han, var att han blev avskedad.

– De fixade med mitt schema och sa att jag inte hade varit där på ett par dagar. Men det handlade om att jag var obekväm. Också de fackliga var mer intresserade av att fokusera på jobbfrågor än miljön och hälsan.

José Luis Caballero berättar om statistiken som visar att triangeln mellan Huelva, Cadiz och Sevilla är det område i Spanien som har flest antal dödliga cancerfall per invånare.

– Det måste ju bero på något, säger han med en något uppgiven ton.

Vi åker vidare och ser det gigantiska dagbrottet som numera är fyllt av regnvatten – över den gräns som är satt som maxgräns. Reningssystemet längre ner är tänkt att samla upp allt läckage och sedan via ledningar skicka tillbaka det in i dagbrottet igen.

– Men det funkar inte som det ska. Det funkade i kanske ett år efter att de installerade det. Så i själva verket fortsätter gruvan att förorena, säger Isidoro Albarreal.

Men Boliden Apirsa är inte längre ansvarigt. Dotterbolaget gick i konkurs efter att ha blivit stämt av staten på 45 miljoner euro. Pengar de aldrig kunde betala, och som moderbolaget Boliden inte har något juridiskt ansvar att betala ut, trots att de med en omsättning på cirka 40 miljarder kronor är ett av Sveriges största multinationella företag.

– Boliden öppnade verksamheten igen ett tag efter olyckan. Det var ett krav för att de skulle få 20 miljoner euro i subventioner: för att behålla arbetstillfällena. Men år 2001 stängde de ner allt, säger Isidoro Albarreal.

Många arbetslösa

De tog pengarna och stack – ungefär så var den indignerade känslan hos många spanjorer och miljöaktivister vid tidpunkten för olyckan. Men det var många år sedan. Händelsen har fallit alltmer i glömska. I byn Aznalcóllar, där omkring en tredjedel av de 6 000 invånarna beräknas ha haft jobb direkt eller indirekt knutna till gruvan, är olyckan desto mer närvarande, men det verkar i dag bara finnas en förhoppning:

– ”Don Dinero” (herr Pengar) kommer först. Här väntar vi alla på att gruvan ska öppna igen, säger Luis Beltran Perez, gäst på en av Aznalcóllars barer.

Han var 61 år när olyckan inträffade och en av de drygt 300 personer som fick förtidspension. Men han tror inte att Boliden skulle ha kunna gjort något annorlunda, med tanke på att det fanns inhyrda företag som sagt att allt var ok för utbyggnad av dammen.

Aznalcóllar är i dag hårt drabbat av arbetslöshet och Luis Beltran Perez hoppas att gruvan snart öppnar igen, något som skulle återuppliva staden.

Även borgmästaren, Juan José Fernández, är stark förespråkare för att öppna gruvan igen. Han var vid tiden för olyckan anställd hos Boliden och också facklig talesperson.

– Denna gång kommer det vara helt annorlunda. Det kommer inte vara en öppen typ av gruva, och avfallet kommer att vara i fast form, säger han.

Och att Boliden skulle ha kunnat förhindra olyckan tror han inte.

– De köpte gruvan av centralbanken. Dammen köptes färdig och man hade tillstånd för att förvara avfallet där, säger han.

Fläckat förflutet

Den regionala regeringen Junta de Andalucía har redan tagit beslut om ett återöppnande och gett uppdraget till ett nytt företag: Group Mexico. Men även detta har kantats av skandaler, då ett annat företag som deltog i upphandlingsprocessen lämnat in en stämningsansökan där man pekar på att korruption och vänskapsförbindelser lett till att Group Mexico fått tillståndet.

Just nu pågår rättsliga processer, och därför ligger alla planer på is. Men en sak är säker, Group Mexiko har inte ett fläckfritt förflutet. År 2014 inträffade en olycka i en av deras gruvor i Sonora i Mexiko, där 40 000 kubikmeter kopparsulfidhaltigt avfall rann ut i Bacanuchifloden. Och 2006 dödades 65 personer i en explosion i kolgruvan Pasta de Conchos i Mexiko. Än i dag ligger 63 av de omkomna begravda under rasmassorna.

Jag frågar Isidoro Albarreal om han tror att det finns något sätt att driva gruvor på ett hållbart sätt.

– Jag får ofta den frågan av journalister. Och jag tror att vi måste minska vår konsumtion så att vi kan ha så få gruvor som möjligt. Förmodligen är det omöjligt att skapa en gruva helt utan problem. Man måste ha så bra kontroll över dem som möjligt, minska konsumtionen och återanvända våra produkter, säger han.