DEBATT. Trafikverkets förslag till nationell plan för transportsystemet 2018–2029 har varit ute på remiss och regeringen ska nu ta beslut om vilka investeringar som ska ske det närmaste decenniet.
Det är positivt med ett ökat cykelfokus jämfört med föregående nationella plan och att investeringarna i cykelinfrastruktur ökar, om än från nästan obefintliga nivåer. De avsatta medlen till cykelinfrastruktur som föreslås är dock fortfarande otillräckliga – runt en procent av de totala investeringarna – trots att närmare 10 procent av landets resor sker på cykel och infrastrukturen är eftersatt.
Cyklingen har länge varit lågt prioriterad i tidigare nationella planer, vilket skapat en ackumulerad cykelskuld på omkring 40 miljarder som måste åtgärdas. Den historiska cykelskulden har många tidigare regeringar bidragit till, men den nuvarande regeringen har en möjlighet att bygga bort den. Det är samma regering som förra året tog fram en nationell cykelstrategi. Initiativet var gott, men nu vill vi även se nödvändiga miljarder till cykelinfrastruktur. I planförslaget finns 213 namngivna större investeringar, varav endast 3 är cykelobjekt. Det räcker inte. Myndigheten Naturvårdsverket gick i sitt remissvar så långt som att avstyrka planförslaget.
Trots den låga andelen budgeterade medel till cykling har utfallet under tidigare planeringsperioder blivit lägre för att Trafikverket omfördelat medel från cykling till annat. Det är därför dags att öronmärka minst 10 procent till cykling. En attraktiv cykelinfrastruktur som är framkomlig och säker är avgörande för att cyklingen ska öka och bli tryggare. Cykelinvesteringar är dessutom lönsamma för samhällsekonomin: i regel ger varje investerad krona flera kronor tillbaka. Men det handlar också om grundläggande tillgänglighet, trygghet och framkomlighet i hela landet.
Stadsmiljöavtalen är ett mycket positivt inslag i arbetet för ökad och säker cykling. Den tillgängliga potten bör utökas så att den kan komma fler kommuner och regioner till gagn. I vidareutvecklingen av stadsmiljöavtalen behöver det bli både lättare och mer tillgängligt för kommuner och landsting att söka medel för cykelinfrastruktur, samtidigt som kvaliteten i inkomna förslag måste säkras så att cykelinfrastrukturen utformas på ett ändamålsenligt sätt.
Folkhälsoperspektivet är frånvarande i remissutgåvan. Transporterna har en mycket stark negativ påverkan på folkhälsan genom stillasittande, buller, avgaser, partiklar med mera. Planen bör i högre grad fokusera på hur ett transportsystem kan skapas som bidrar till en förbättrad folkhälsa. Där är cyklingen en viktig ingrediens.
Att höja kompetensen inom planeringen av cykelinfrastruktur är vitalt för att uppnå nödvändig kvalitet i cykelinfrastrukturen. Svenska Cykelstäder har tagit rollen som ett kunskapsutvecklande och kunskapsspridande organ, men det vore önskvärt om en myndighet såsom Trafikverket i högre grad också tog sig an denna uppgift. Med mer kunskap, ökat samarbete och mer medel till cykelinfrastruktur, så har vi chans att nå transportmålen. Det hade behövts redan för decennier sedan. Tiden är nu.
