I veckan har regeringens och Försäkringskassans allt hårdare tag mot sjukskrivna uppmärksammats. Fler och fler får inte sin sjukskrivning godkänd av Försäkringskassan trots att varken läkare eller Arbetsförmedlingen anser dem arbetsföra. Allt som ett resultat av regeringens direktiv att spara pengar. När du blir utan sjukpenning för att Försäkringskassan anser dig frisk och utan arbetslöshetsersättning för att Arbetsförmedlingen anser dig sjuk, då återstår bara försörjningsstöd, det som tidigare kallades socialbidrag. Ett bidrag på extremt låg nivå och förenat med massor med förnedringsåtgärder för den som ska få det.

Även om frågan har uppmärksammats i veckan på grund av att ETC och SVTs Agenda kunde visa att handläggare på Försäkringskassan får lön efter hur många avslag de ger så är detta inget nytt. Redan regeringen Persson gav Försäkringskassan i uppdrag att halvera antalet sjukskrivningar. Och i takt med att antalet sjönk, ökade rapporterna om sjuka som ställdes på gatan och drabbades på andra sätt. Alliansen fullföljde den linjen, men de mest drastiska och långtgående förändringarna när det gäller att klämma åt sjuka genom åren har skett när Socialdemokraterna haft makten.

Men det räcker inte med att det blir svårare för sjuka att få sjukersättning, ersättningarna har också i egentligt värde blivit allt lägre. Som Malin Bergendal tog upp i tisdagens ledare så har ersättningarna i stort, till skillnad mot priserna, lönerna och inflationen, legat stilla sedan 90-talet. Vid vissa tillfällen har de under socialdemokratiska regeringar till och med direkt sänkts. Allt i arbetslinjens anda.

Ovanstående handlar om personer som varit inne i systemet, som haft ett jobb tillräckligt länge för att kvalificera sig för både a-kassa och sjukpenning. Till det kommer ett växande prekariat som aldrig får en längre fast anställning och därför aldrig ens är med i det trasiga trygghetssystemet. En grupp som växer i takt med att fasta anställningar minskar. I takt med att ”alla” i allt fler yrken ska vara sina egna och frilansa. I takt med att det blir svårare för unga att få jobb. I takt med att allt färre har råd att vara med i a-kassan. I takt med att det blir allt lättare att åka ur trygghetssystemen.

Det finns mycket att säga runt detta, arbetslinjen och politikernas vilja att pressa folk att ta jobb som inte finns. Vi har också tagit upp behovet av ett annat synsätt på arbete och behovet av en rejäl basinkomst otaliga gånger på denna ledarsida.

Men det finns fler aspekter på detta. Inte minst är detta en del av en riktigt otrevlig människosyn hos regeringen. För medan medelklassen får subventioner för sina elcyklar, teaterbesök, sin städning, sina bostadslån och nya kök så trakasseras de utsatta grupperna allt hårdare. Det stannar inte vid arbetslösa och sjukskrivna utan regeringen går även allt hårdare åt flyktingar i allmänhet och ensamkommande unga i synnerhet. Liksom de som har assistansbehov, för att inte tala om dem som sitter på gatan och ber om hjälp. Ja, i stort alla utsatta grupper sparkar regeringen på gång på gång.

Vi bör se dessa mönster i den rödgröna regeringens agerande. En regering som tar varje chans att ge medelklassen en ny subvention och varje chans att i såväl retorik som praktisk politik jaga och trakassera dem som har det sämst. När de i höst vill ha vår röst bör vi fråga oss om vi verkligen vill ge den till en regering som i varje papperslös ser en potential terrorist. En regering som i varje person med LSS ser en bidragsfuskare. En regering som ser varje flykting som någon som kommer hit och tar jobb från svenskarna. En regering som ser sjuka och arbetslösa främst som en belastning för budgeten. En regering som i varje tiggare ser organiserad trafficking. En regering som avhumaniserar varje person som inte tar sig in i medelklassens skattesubventionerade kulturella reservat.

Vi bör i höst, oavsett vilka flörtar som kommer och hot om hur mycket värre en annan regering sägs vara, fråga oss om det verkligen är denna regering som vi vill ge nytt mandat? Nytt mandat att trakassera de mest utsatta? Är det verkligen en politik vi vill legitimera med vår röst? Om inte bör vi fram till september leta med ljus och lykta efter alternativ till en regering som tappat all slags humanism. Det är dags att sätta ner foten och inte acceptera förtrycket av de mest utsatta bara för att det kommer från en regering som hävdar att dess gemensamma nämnare är solidaritet.