”Var realist, kräv det omöjliga!” ropade studenterna under demonstrationerna i Paris 1968. Rutger Bregmans bok Utopia för realister, som passande nog kommer exakt femtio år senare, skulle kunna ses som ett sentida eko av det. Utopia betyder ju faktiskt både ”god plats” och ”ingenstans” – det omöjliga alltså – något som Bregman också påminner om i början av boken.

Boken inleds annars med att Bregman konstaterar att ”allting var sämre förr”. Han ägnar sedan cirka tjugo sidor åt att lovorda de senaste seklernas utveckling med en optimism som får Hans Rosling att framstå som en dysterkvist i jämförelse. Men – givetvis kommer det ett men – trots denna fantastiska utveckling så saknar vi en sak: ett skäl att stiga upp ur sängen. Trots alla framsteg är vi ändå inte lyckliga – vi jobbar mer för att kunna konsumera och tycks helt ha gått miste om det allra viktigaste: drömmar, visioner och utopier.

Det är lätt att hålla med om denna trots allt ganska vanliga kritik. Det som gör Bregmans bok väldigt bra är att han inte fastnar i kritiken utan också visar hur vi faktiskt skulle kunna få en mycket bättre värld för alla: receptet heter medborgarlön, kortare arbetstid och öppna gränser.

Argumenten för medborgarlön känns säkert igen för många Syreläsare. Bland annat visar han genom ett antal exempel att det mest ekonomiska faktiskt är att ge människor pengar direkt i handen och gör upp med den gamla föreställningen om att fattiga människor inte klarar av att hålla i pengar.

Han lyfter också fram hur nära USA faktiskt var att införa basinkomst på nationell nivå på 1960-talet efter ett experiment i Seattle som hade gett väldigt goda resultat. Förslaget, som var uppe i senaten flera gånger, hejdades dock när man insåg att experimentet skulle ge kvinnor mer självbestämmande och att skilsmässorna i Seattle hade ökat med femtio procent under experimenttiden (statistik som senare visade sig inte stämma).

Precis som med basinkomst menar Bregman att kortare arbetstid och öppna gränser också skulle vara både ekonomiskt smart och leda till en bättre värld för alla. Han går till och med så långt som att säga att öppna gränser i ett slag skulle kunna utrota all fattigdom i världen.

Även om man inte tror på den uträkningen är det svårt att säga emot de moraliska argument som Bregman också använder. Till exempel jämför han våra stängda gränser med en person som går till en saluhall där han vill arbeta för att få mat. Inne i saluhallen finns gott om mat och arbetsköpare som gärna tar emot lite extra arbetskraft, men några kraftiga vakter blockerar ingången vilket resulterar i att personen dör några dagar senare.

Kanske skulle boken ha mått bra av lite mer av den här typen av moraliska argument, Bregmans argument är annars oftast baserade på fakta och vetenskap, vilket förvisso är bra eftersom det gör att de kan få en tyngd även hos dem som vanligtvis avfärdar idéer om basinkomst och öppna gränser som flum. Men de otaliga positiva exemplen gör att man som läsare till slut blir en smula skeptisk: finns det verkligen ingen statistik som pekar i någon annan riktning?

Det gör det förstås, och Bregman är väl medveten om detta, för i ett av de sista kapitlen erkänner han att han faktiskt stött på en undersökning som motsäger att människor skulle bli lyckligare av kortare arbetstid. En undersökning som han först inte tänkt nämna alls eftersom han inte ansåg den vara relevant, men kanske också för att den motsäger hans tes.

Bregman försvarar sig dock med att vi måste våga bygga luftslott och att det är när människor tror fullt ut på en idé som de verkligen har potential att förändra världen.

Och nog är det svårt att inte smittas av Bregmans optimism. Gång på gång när jag läser vill jag utbrista: ”Exakt! Det är ju det här som det politiska samtalet borde handla om – inte om hur vi sänker arbetslösheten med någon procent eller skärper gränsbevakningen!”

Som en annan berömd tänkare sa: ”Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.”