Jag kände viss vånda inför att ringa upp Vivianne Franzén. Jag var tveksam till om hon skulle vilja prata med mig överhuvudtaget. 1994 stämde hon nämligen tidningen Invandrarkvinnan, som jag var redaktör för, på grund av en teckning som jag hade publicerat.

På bilden stod hon med huvudet under armen. Skulle hon komma ihåg mig? Hon anmälde bilden till Pressens opinionsnämnd, men tidningen blev inte fälld. De svarade typ att har man gett sig in i leken får man leken tåla.

Slutligen ringde jag upp henne och bad om en timmes intervju. Hon lovade att återkomma när hon hade en timme över, och dagen därpå ringde hon upp mig på morgonen.

– Jag var med i Ny demokrati redan från början. Ian Wachtmeister ringde upp mig då jag undervisade i hudterapi i Dubai.

Först sa jag nej, men han övertalade mig.

De kände varandra sedan tidigare. Först ytligt från olika fester och därefter gifte sig Ian Wachtmeister med en av Viviannes väninnor.

Vivianne Franzén kom med i partiets verkställande utskott, och hon och Ian Wachtmeister drog ut på sommarturnéer. Under en sommar besökte de 110 orter i Sverige där de staplade läskbackar för att åskådliggöra ekonomiska samband.

– Ian var en estradör. Han talade med glimten i ögat och fick folk att förstå svåra sammanhang. Som politiker var han oerhört skicklig.

Trakasserier

Vivianne Franzén var inte heller buskablyg. Hon var också en van talare efter att ha hållit många föredrag om hudterapi. Hon pratade mest om familjepolitik, småföretagande, de äldres situation och om invandring på torgmötena.

– Då började smutskastningen i medierna. 50 000 bosnier hade då kommit till Sverige. Och de fick alla permanent uppehållstillstånd, istället för tillfälliga uppehållstillstånd, som Ny demokrati förespråkade.

Det var också då trakasserierna började. Det var mordhot, det ritades hakkors på hennes brevlåda. Och örnen i deras trädgård fotograferades flitigt av tidningarnas fotografer. Örnen ingår nämligen i Tysklands statsvapen. Hon blev jämförd med Hitler.

– I en artikel i Expressen hade jag sträckt upp handen på ett möte. De fick det till en Hitler-hälsning, säger hon harmset.

Själv ser hon sig som en stor humanist.

– Jag älskar människor, också från andra kulturer och religioner. Men varför kan man inte bygga upp välfungerande läger i ländernas närhet, så att folk lätt kan återvända när kriget är slut? Vi kan inte ta emot alla. Särskilt när det saknas bostäder och pengar i Sverige.

Jag säger att vi tar emot mindre än en procent av världens flyktingar och att bostäder kan byggas, att pengar finns. Och att vi behöver arbetskraft. Men Vivianne Franzen vill inte gå in i den diskussionen.

"Föder många barn"

Under ett av sina framträdanden sa hon att alla svenska barn snart skulle tvingas vända sina huvuden mot Mecka för att be.

– Det var för att åskådliggöra hur många muslimerna har blivit i det här landet.

Även om man räknar väldigt högt är muslimerna i Sverige färre än en miljon, och många av dem praktiserar inte religionen, säger jag.

– Men de föder många barn. De nöjer sig inte med två eller tre som vi brukar göra i Sverige. Och blir de för många, kommer de att ta över och tala om för oss vad vi ska göra. Se nu hur de vill skrika ut sina budskap från moskéerna!

Det handlar om att se till att folk får utbildning och jobb, säger jag. De som har fått det fungerar bra i det svenska samhället.

– Jag vet att det finns fina muslimer, men synen på kvinnan som mannens egendom är förskräcklig. Jag vet, jag har bott i Saudiarabien och Kuwait!

Inget av det står i Koranen, det är gamla traditioner och de går att ändra på, säger jag. Få muslimer tänker så i dag. Men på det örat vill inte Vivianne Franzen lyssna.

– Jag är rädd för framtiden, och mina barn och barnbarns framtid. Jag är rädd för att gå ut ensam och åker aldrig tunnelbana numera. Alla dessa våldtäkter och kriminalitet. Alla dessa unga män som har kommit nu …

Jag förklarar att familjer skickar dem som har störst chans att överleva en flykt. Och att alla fakta pekar på att kriminaliteten har minskat. Men de siffrorna tror hon inte på.

Hon vill heller inte berätta om stridigheterna inom partiet 1992. Hon menar att det är naturligt för ett nytt parti att attrahera fel personer. Och om splittringen mellan Ian Wachtmeister och Bert Karsson 1993 säger hon bara:

– Vi förlorade alla pengar i våra företag genom partiarbetet. Det var jobbigt.

Mycket att göra

Jag frågar henne vad som egentligen hände när Harriet Colliander avsattes som partiledare efter bara två månader 1994 och ersattes av henne.

– Det har jag förträngt, liksom mycket annat under den tiden. Det var så rörigt. Jag ångrar att jag blev partiledare.

– Och jag kommer aldrig att engagera mig i politiken igen. Nu jobbar jag bara med mitt företag som jag har drivit i 40 år. Jag älskar mitt arbete som hudterapeut och kosmetolog!

Jag undrar också hur det gick till när hon blev hon avsatt som partiledare den 18 januari 1997.

– Jag blev inte avsatt, jag avgick frivilligt.

Visst kan tidningar skriva fel bland. Men enligt alla artiklar blev hon avsatt under en stormig extrastämma. Hon avslutar samtalet här. Efter 40 minuters samtal får hon plötsligt mycket att göra.