Solens strålar letar sig in i personalmatsalen med utsikt över hustaken på Linnégatan. America Vera Zavala har ”tjatat sig till” ett kontor under en månad på det som måste vara en av Sveriges mest anrika arbetsplatser. I en vrå högt upp i byggnaden sitter hon just nu och jobbar med sina kommande föreställningar Musik för en no-go zon och Exil-Bergman.

Många minns America från hennes tid i Attac. Endast 25 år gammal blev hon frontfigur för en ny generations solidaritetsrörelse. Ung och välformulerad satt hon i tv-soffor och panelsamtal och debatterade emot nyliberalism och för att en bättre värld var möjlig.

Hur minns du tiden i Attac? – Politiskt var det den bästa i mitt liv. Berlinmuren hade fallit, det fanns inget kallt krig och ingen direkt fiende. Det kändes som om allt var möjligt, världen höll på att förändras, det gick åt rätt håll. Jag tänker mig att 68-rörelsen var lite likadan och önskar att det någon gång blir en sådan tid igen.

Men America Vera Zavalas politiska engagemang började långt tidigare. På högstadiet var hon elevrådsordförande och på gymnasiet ledde hon strejken mot den dåliga arbetsmiljön på skolan. Hon blev vice ordförande för Ung vänster och redan som 19-åring fick hon jobb på Vänsterpartiets kansli i Bryssel.

America säger att hennes politiska engagemang har sitt ursprung i hennes egen exilhistoria och uppväxten i kretsar där politiskt engagemang var en självklarhet. Pappa flydde diktaturen i Chile och familjen bodde flera år i Rumänien, där America föddes.

– Samtidigt har det aldrig tvingats på mig. Det tror jag är avgörande för mitt eget intresse.

”Ett väldigt tungt år”

2005 tar hennes liv en annan vändning. Hon beskriver det som att hon stod inför ett vägval. Antingen skulle hon börja jobba som avlönad politiker eller gå in i pr-branschen.

Men hon hade ingen lust med någotdera. Dessutom gick det inget vidare professionellt.

– Jag blev refuserad precis överallt. Allt ifrån essäer, notiser och böcker jag hade skrivit refuserades. Det var ett väldigt tungt år och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Vid ungefär samma tidpunkt läste hon en bok om gruvstrejken i Sverige 1969 och fick en idé om att skriva en pjäs. På omvägar hörde dramatikern och dåvarande chefen på Riksteatern, Lars Norén, talas om det. Våren 2007 blev det premiär på Riksteatern för hennes pjäs Concha tu madre om papperslösa arbetare i Europa.

– Jag upptäckte att det var en värld jag ville vara kvar i. Det blev också tydligt att jag har talang för att skriva teater.

Genom åren har det blivit många pjäser som till exempel Jävla finnar (2008) – om nedläggningen av en pappersmassefabrik i Norrland, Sara Sara Sara (2014) om Sara Lidmans liv. De senaste två, Svenska hijabis (2016) och Muslim ban (2017) handlar om islamofobi och ledde båda till högljudd debatt och protester.

Hur väcktes ditt intresse för islamofobi?

– Efter den 11 september 2001 förstod jag att något hemskt skulle hända. Muslimer började identifieras som fienden och terrorister, något som bara ökat sedan dess.

Muslimers erfarenheter

Svenska hijabis bygger på erfarenheter hos unga svenska kvinnor i slöja som alla utsatts för samma typ av fördomar och begränsningar. I Muslim ban (2017) berättar två muslimska män, Amanj Aziz och rapparen Carlito, om sina upplevelser av islamofobi och rasism.

Redan innan premiären anklagades Svenska hijabis för att förhärliga slöjan. Och med Muslim ban kritiserades America bland annat för att ”befästa de stereotyper om den ’muslimska mannen’ som redan finns”, främst för valet av skådespelare, Amanj Aziz. Han anklagades för att själv ha extrema åsikter, men också för sitt samröre med personer med extrema åsikter mot judar, shiamuslimer och homosexuella. Flera krävde att Dramaten skulle ställa in föreställningarna.

I en debattartikel i Expressen skrev America Vera Zavala efteråt: ”Att under några månader vara regissör för föreställningen ’Muslim ban’ har varit att utsättas för det som många muslimer drabbas av varje dag. Att ständigt misstänkliggöras, attackeras, feltolkas och pressas att ta avstånd.”

America säger att hon visste att Amanj Aziz inte var något av allt det han anklagades för. Samtidigt förstod hon att Muslim ban skulle väcka reaktioner. Och det var ett tydligt val att ha med just honom.

– Jag ville ha någon som verkligen bar sina erfarenheter med kroppen, som upplevt islamofobin på riktigt. Amanj Aziz är en intellektuell, muslimsk aktivist som är väldigt formulerad kring dekolonialitet. Jag förstod att han skulle väcka en annan slags ilska än de unga kvinnorna i Svenska hijabis. Det hör ihop med bilden av kvinnan som offer och mannen som förövare.

”Jag älskar teater"

Varför tror du folk blev så upprörda?

– Islamofobin är väldigt stark. Det räcker med att bara beröra ämnet så blir många upprörda.

Är du nöjd med hur diskussionerna efteråt blev?

– Det är svårt att få till en bra diskussion om islamofobi i dag.

Det blir så lätt onyanserat. Men jag är nöjd med att Muslim ban blev av, att man inte böjde sig för kraven om censur. Det var också intressant att stå i mitten av det islamofobiska drevet. Det var vedervärdiga saker som sades, allt jag kunnat läsa mig till fick jag uppleva, riktat mot mig. Man behöver inte vara muslim för att bli utsatt.

Sedan säger America till min förvåning att hon – i bägge fallen – inte varit ute efter att väcka debatt.

– Jag vill ge åskådaren en stark teaterupplevelse. Jag älskar teater, är uppväxt med det och ser det som något som är nödvändigt i livet. För mig har teatern alltid varit en plats man kan gå för att njuta, bli tröstad, få energi. Det är det jag är ute efter – att göra något som känns nödvändigt för livet.

Reflektioner

Eftersom hon varit så politiskt engagerad undrar jag om det ändå inte finns något politisk mål med hennes teater. Men America Vera Zavala säger att det inte handlar om det. De teman hon väljer är bara reflektioner av hennes intresse för samtid och politik, en del av en rörelse och ett uttryck.

– Man kan inte driva politiska frågor med teater, då är det bättre att stanna inom politiken. Politiken talar till ditt huvud, teater till din mage. Sedan är det förstås bra om politiken kan få en att känna något, och teatern få en att tänka till.

Intervjun börjar lida mot sitt slut. America berättar om sina pågående projekt Musik för en no-go zon, och Exil-Bergman. Igen har America valt att ta sig an ett hett ämne, stigmatiseringen av förorten. Huvudpersoner i Musik för en no-go zon är hip-hop producenten Salla Salazar och Irene Molina, professor i kulturgeografi.

Exil-Bergman handlar om fem personer från olika världsdelar och deras relationer till och upplevelser av Bergmanfilmer.

Jag kan inte låta bli att fråga om hon saknar politiken. Svaret kommer snabbt.

– Ja, framför allt saknar jag de hårda debatterna. Jag gillar valrörelser, pulsen, stressen, hårdheten. Samtidigt känner jag mig inte hemma politiskt i den här tiden. Debattklimatet har blivit fördummat och innehållslöst. Att jag skulle vara islamist, till exempel, finns det ingen som helst sanning i.