Jag ska träffa Bengt Westerberg, partiledare för Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, mellan 1983 och 1995. Vi ska ses på Wienercaféet på Biblioteksgatan. Jag minns Bengt mest för att han reste sig ur tv-soffan när Ny demokrati klev in i studion. På väg till intervjun tänker jag att han nog fått höra det en del genom åren, och bestämmer mig för att inte prata om det. Vi hälsar utanför kaféet och kliver in, slår oss ner vid ett avskilt bord och jag tar till orda.

– När jag tänker på dig så tänker jag på den gången då du reste dig ur tv-soffan, säger jag och suckar åt mig själv inombords.

Men Bengt ler vänligt och börjar berätta.

– Det är ju inget man kan planera, det var mer en ingivelse. Ny demokrati hade dykt upp som politiskt parti ganska nära inpå valet 1991. Många kände osäkerhet inför vad det var för parti. Men jag försökte förstå, och såg ganska tidigt att det i grunden var ett främlingsfientligt parti. Jag var den enda partiledaren som inför valet hade en tv-sänd debatt med Ian Wachtmeister. Jag var inte emot debatt med dem, det var tanken på samarbete jag vände mig emot. Så när de var på väg in i studion reste jag mig och gick, jag visste inte att det skulle bli en bild. Jag ville undvika bilden av att vi satt i soffan. Men det blev ju en bild, och numera en ganska klassisk bild som finns i historieböcker.

Över blockgränserna

Du hade ju intresse av att samarbeta över blockgränserna. Det känns aktuellt även i dag.

– Det är det ju, absolut. Jag tycker att det är önskvärt med en parlamentariskt stark regering. Det är inte alltid möjligt, och behöver inte i varje läge vara den bästa lösningen. Men det finns en massa erfarenhet där det blir problem i även ganska starka minoritetsregeringar. Som Socialdemokraternas i början av 1990 då det blev en regeringskris och Ingvar Carlsson avgick. Det berodde på att det bildades en nejsägarkoalition mellan de borgerliga partierna och Vänsterpartiet.

Vad tror du om valet i år? – Jag kan inte tro så mycket annat än det jag ser i opinionsmätningar. Man behöver inte ta varje mätning som absolut sanning. Men alla visar ju att det är ganska jämnt mellan de traditionella blocken. Och så finns Sverigedemokraterna, som en slags tredje block, med runt 15 procent. Det blir ganska svårt att bilda en stark regering med något av de traditionella blocken som grund. Jag förstår att de helst vill det, att de vill få egen majoritet. Men sannolikheten att det ska inträffa är ganska låg, och vad återstår det då för alternativ? Det är att försöka hitta en otraditionell lösning, som samarbete över de traditionella blockgränserna.

Som du föreslog redan 1991? – Ja, jag föreslog då ett blocköverskridande samarbete. Men det fanns inget som helst intresse från vare sig M eller S. Så den idén dog ju lika snabbt som den föddes.

LSS fick kosta

I dag engagerar du dig för personer med funktionsnedsättning och LSS, hur började det?

– När det gäller själva LSS kan en utgångspunkt sägas vara riksdagsbehandlingen av gamla omsorgslagen 1985 då riksdagen begärde ett nytt förslag från regeringen som innebar att personkretsen utvidgades till att gälla även personer med fysisk och psykisk funktionsnedsättning.

– Omsorgslagen gällde bara personer med intellektuell funktionsnedsättning. 1989 tillsattes en utredning. Enligt direktiven fick inte reformen kosta något, men det fick väldigt stark kritik. Jag och Folkpartiet var kritiska och även handikapprörelsen. Direktiven ändrades och utredningen fick komma med reformförslag som kostade.

– Det kom 1991 och några månader senare blev jag socialminister och fick ta hand om det. Den stora utmaningen när man håller på med funktionshinderpolitik är inte folk som säger ”Nej, inga åtgärder för den här gruppen”. Alla är ju i princip för.

– Problemet är att det kostar, det är där motståndet finns. I den mån jag gjorde en insats var det inte att tänka ut lagen, det hade andra gjort. Utan det var att se till att vi trots kärva ekonomiska tider fick ekonomiskt utrymme att genomföra reformen.

Moraliskt åtagande

Det sägs om dig att du är rak. Jag saknar i dag någon som kan prata om LSS rakt och tydligt, om att det kostar och varför det måste göra det.

– En del politiker tycks hoppas att de höga kostnaderna beror på fusk eller överutnyttjande. Då skulle kostnaderna kunna minskas utan att någon brukare drabbades. Men ingenting tyder på att det är så. Det förekommer fusk, men omfattningen i förhållandet till kostnaderna är liten. Överutnyttjande är ett påstående utan saklig grund. Jag och andra har tittat på alternativen om assistansen skulle dras in. Vad kostar de? Det blir nästan lika dyrt, vi kanske kan spara netto tio procent men till priset av mycket sämre standard för brukarna. Man kommer inte ifrån att det blir dyrt. I grunden handlar det om att när vi gör så mycket vi kan för att barn som föds med funktionsnedsättning och vuxna som råkar ut för olyckor ska överleva så gör vi också ett moraliskt åtagande att hjälpa dem att leva.

Hur kommer det sig att du engagerar dig för LSS igen?

– För några år sedan fick jag frågan om vad jag tyckte om utvecklingen för LSS och assistansen. Jag svarade att jag inte hade följt den så noga att jag vågade uttala mig. Men jag lade några månader på att läsa nästan allt som fanns och så skrev jag en rapport som kom i maj 2016. Sen hände det så mycket i den diskussionen, att jag något år senare ville jag uppdatera den, och då skrev jag en rapport till.

”Jag tog diskussionen”

Utöver detta, vad gör du i dag?

– Jag är ju pensionär. Förutom att jag läser mycket, inte bara om funktionshinder förstås, så är jag ordförande i en liten diskussionsklubb som heter Frisinnade klubben. Vi träffas en gång i månaden och pratar om alla möjliga samhällsfrågor. Senast handlade det om identitetspolitik. Innan dess har det handlat om hälso- och sjukvård, demokrati och Turkiet. Ett par gånger i månaden är jag ute och pratar på olika möten, till exempel hos funktionshindersorganisationer eller Liberalerna.

– Jag skriver en del. Just nu håller jag på med ett kapitel till en utländsk lärobok om funktionshinder som handlar om begreppet delaktighet från ett politiskt perspektiv. Jag går mycket på bio och teater, i går såg jag den norska filmen Vad ska folk säga om hedersvåldsproblematiken. Mycket bra men ganska pessimistisk. I morgon ska jag se Peer Gynt på Dramaten. Det är inte kul att bli gammal, men det har ändå sina poänger att själv kunna disponera sin tid. Jag springer och gymmar. Det kan fortfarande komma fram folk, som på gymmet, och tacka för att jag reste mig ur soffan den där gången för snart 27 år sedan. Jag tyckte jag skrev en hel del bra artiklar, men dem är det ingen som kommer ihåg. Men soffan minns många.

Men känns det som en okej sak att bli ihågkommen för 27 år senare?

– Jag tycker att det är trevligt. Men det finns ju de som inte gillade det. Jag skrev nyligen tillsammans med många andra en artikel om att vi måste ha mer dialog om demokrati. Då fick jag ett mejl från en som undrade hur jag som reste mig ur soffan kunde vara med på det uppropet. Men efter lite mejlväxling tackade han för en bra dialog. En del har glömt bort att jag tog diskussionen med Wachtmeister. Men det gjorde jag, och det var kunskapen om vad de stod för som gjorde att jag lämnade soffan.