Min franska farbror är en neandertalare. George har en kompakt benstomme, men det är hans brutala och primitiva sätt att tala som avslöjar honom. När han vill övertyga om något höjer han bara rösten och upprepar samma påstående tills folk slutar att säga emot. Såvitt jag vet har han bara ändrat åsikt en enda gång i livet. Det var efter att ha tjänstgjort i en jury i Frankrike.

Om juryn utsetts genom allmänna val hade George förmodligen röstat på folk som lovat hårda tag. Men när han plötsligt själv tvingades sätta sig in i ett enskilt fall insåg han plötsligt hur komplicerat allt var. Här fanns ju både förmildrande omständigheter och risk att döma en oskyldig. För första gången i sitt liv var han inte längre säker på att längre straff var lösningen på all brottslighet.

Men tänk om man istället gjorde tvärtom och lät någon form av jurysystem ta över valda parlaments uppgifter? Hur skulle George och samhället påverkas om till exempel flyktingpolitiken bestämdes av en folkförsamling som lottats fram? Den belgiske författaren David Van Reybrouck har skrivit en liten bok, Emot allmänna val – ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin, om detta.

Van Reybrouck börjar med att beskriva dagens problem (och paradoxer). Aldrig tidigare har så många varit positivt inställda till demokrati i världen, och sedan fascismen, kommunismen och kolonialismen försvunnit finns det nu fler fungerande demokratier än någonsin tidigare. Samtidigt visar opinionsundersökningar att längtan efter starka ledare ”som inte behöver ta hänsyn till val eller parlament” ökar. Politik passionerar oss men politiker är inte så populära längre. Misstron är förmodligen ömsesidig. Opinionsundersökningar i Holland visar att politiker anser sig vara ”förnyande, frihetsälskande och internationellt orienterade”; men väljarna ser de som ”traditionella, nationalistiska och konservativa”.

Allt färre röstar och de som gör det är mer nyckfulla. De politiska partierna tappar medlemmar och folk röstar på populistiska främlingsfientliga partier. Van Reybrouck genomgång av de traditionella förklaringarna till demokratins problem är pedagogisk, men det är hans djärva förslag till lösning som gör att boken sticker ut.

Vårt statsskick har skapats av eliter vars mål var att behålla makten, inte att ge den till folket. Det har varit den normala synen på parlamentarismen under större delen av vår historia.

Van Reybrouck citerar Aristoteles: ”En grundläggande princip för det demokratiska statsskicket är friheten. (…) Ett element i friheten är att man turas om att styra och styras.” I antikens Aten valdes också många ämbeten och församlingar med hjälp av lottsedeln. Val ansågs oligarkiskt.

En folkförsamling vars medlemmar väljs av lotten blir helt representativ för den vuxna befolkningen. Och fylls inte heller av dem som är mest angelägna om att ha makt. Till en sådan folkförsamling bedrivs inga valkampanjer. Det blir inte så viktigt att kunna tala bra i tv eller att framträda i media alls, utan riksdagsmännen kan ägna hela sin tid åt att sätta sig in i sakfrågorna. Och eftersom alla är amatörer krävs det att man skapar en struktur åt riksdagsmännen – lite som i en jury – där de i mindre grupper kan inhämta och diskutera den information som är nödvändig för att ta ställning.

Van Reybrouck har inte hittat på allt detta själv. Det har redan gjorts olika typer av försök runt om i världen med den här typen av samtals- och tombolademokrati, vars fascinerande resultat redogörs för i boken. Utfallet är lite som med min farbror efter jurytjänstgöringen. Opinionsundersökningar och val mäter vad folk tänker när de inte tänkt så mycket. Efter att ha suttit i en verklig folkförsamling vet folk vad de tycker på riktigt och det är ofta väsentligt annorlunda.

Emot allmänna val är den mest tankeväckande och provocerande bok jag läst på åratal.