– Hej Kiruna!

Vårdläraren Fredrik Andersson har fixat uppkopplingen i sitt sändningsrum och byter några ord med den del av klassen som sitter tre timmars bilresa bort. Sedan växlar han över till Jokkmokksdelen av vårdprogrammets tvåor och klickar upp den på fullskärm: Maja-Stina Aira, Tova Isaksson, Emelie Bergqvist, Elsa Nordström och Elin Sundberg.

De har bänkat sig i ett helt vanligt klassrum, passande inrett med ett skelett hängandes i ett hörn och anatomiska planscher på väggarna. Men de har ryggen mot katedern och sitter i stället vända mot den kameraförsedda datorn.

Fredrik Andersson, som strax ska tala om tuberkulos, etablerar kontakt med de två återstående elevgrupperna i Gällivare och Pajala. Med ett vanligt e-mötesprogram kan han ha bild- och ljudkontakt med samtliga, och visa både bild och text. På samma sätt kan eleverna på respektive ort se varandra, läraren och hans presentationsmaterial.

Tekniskt sett skiljer sig fjärrundervisningen i Lapplands gymnasium inte från webbaserade möten eller föreläsningar i andra miljöer. Men det är bara i Lapplands gymnasium som vårdelever fjärrundervisas i sina yrkesämnen. Det sker inom ramen för en försöksverksamhet, och gör det möjligt för Tova Isaksson och hennes klasskompisar att bo kvar i Jokkmokk. Det är viktigt för dem.

– Det är en trygghet. Här känner man alla, säger hon.

Samtliga fem är inställda på att plugga vidare till sjuksköterska efter gymnasiet, så att det blev vårdprogrammet var ett väl genomtänkt beslut. Men de har kluvna känslor för själva undervisningsformen, som kräver mer koncentration och självdisciplin än vanliga lektioner.

– Lektionerna borde vara kortare. I slutet av dagen orkar man inte lyssna, säger Elsa Nordström.

Tekniken fungerar bra. Men inte perfekt. Mitt under en lektion i hälsopedagogik, ledd av Kirunaläraren Pirjo Petäjäniemi, blir plötsligt Jokkmokkselevernas skärm svart och ljudet tystnar. Avbrottet varar bara några sekunder, så det blir aldrig aktuellt för skolans fjärrhandledare, Helene Karlsson, att rycka in.

– Det tjorvar så där ibland, för oss eller de andra, säger Elsa Nordström luttrat.

Hon och de övriga fyra gör klart att de hellre hade haft lärarna i samma rum. I stället är det upplagt så att när Fredrik Andersson har lektion för alla tvåor så befinner han sig i rummet intill tjejerna. Hans bas är alltså också Bokenskolan i Jokkmokk.

– Vi har provat att ha elever hos den sändande läraren, men det fungerar inte så bra. Alla ljud i rummet – hostningar, stolsskrap och till och med pappersprassel – går ut till de övriga eleverna och stör. Därför får alla elever i stället sitta i sina respektive rum och slå på mikrofonen när de ska säga något, förklarar Fredrik Andersson.

Han tillstår att fjärrundervisningen kräver extra noggrann planering, och krymper utrymmet för spontanitet. Men han ser också styrkor i upplägget:

– Om läraren på en ort blir sjuk eller oväntat säger upp sig kan någon av de andra ta över undervisningen, eftersom vi fjärrsänder. Så personalmässigt är det flexibelt.

Men allt går inte att förmedla över nätet och därför samlas alla elever regelbundet för gemensam undervisning i exempelvis akutsjukvård.

– Det funkar inte om jag ska sitta och föreläsa om hur man stoppar en blödning. Men jag kan ha en teoretisk introduktion dagarna innan vi har en fysisk träff, och så övar vi praktiskt hela dagen när vi är samlade, säger Fredrik Andersson.

Han är övertygad om att samtliga vårdelever på Bokenskolan – totalt 13 stycken – kommer att fullfölja studierna och få sin gymnasieexamen. Motivationen finns och de vet, efter sina praktikperioder, att de redan är efterfrågade.

– Alla 13 kan jobba i sommar och därmed räddar de bemanningen för äldreomsorgen här i Jokkmokk.

Kommunens äldreomsorgschef, Lena Stenman, instämmer. Hon ser vårdprogrammet som en livlina för verksamheten.

– Vi hoppas ju att ungdomarna kan tänka sig en framtid här, och därför har vi säkerställt att de får sommarjobb och en liten extrapeng för att de kommer till oss.

Utan fjärrundervisning hade Jokkmokk sannolikt varken haft vårdprogram eller en gymnasieskola över huvud taget, påpekar förbundets gymnasiechef Bert-Olov Ström.

– Vi är tydliga med att fjärrundervisningen ska vara ett komplement för att kunna ge utbildning i glesbygd. Det är en likvärdighetsfråga, säger han.
Fjärrundervisningen kan också ses ur ett jämställdhetsperspektiv, fortsätter han.

– Arbetsmarknaden för bygg, industri, el och transport är enorm i vår region och vi fyller motsvarande gymnasieprogram – mest med pojkar. Men vi fyller inte de program som främst flickorna söker. Så utan att värdera vad som är manliga och kvinnliga yrken uppstår ju frågan om det alltid är flickorna som ska behöva flytta för att få utbildning, säger Bert-Olov Ström.

TT