Folk ute i landet hatar stockholmare. Och hatar man dem inte blir man åtminstone irriterad på dem ibland. Men vilka är egentligen de där stockholmarna? Sitter man på ett fik i huvudstaden är det inte så enkelt att avgöra. Här pratas alla språk från skånska till persiska. Så när blir man stockholmare?

Mina snobbigare vänner vet besked: stockholmare blir man först efter tre generationer. De riktigt snobbiga vännerna hävdar att det till och med krävs tre generationer i Stockholms innerstad för att vara en riktig nollåtta. Bara folk innanför tullarna är stockholmare, och bara om de har riktiga anor.

Min familj kom till Stockholm på 1800-talet och vi har bott innanför tullarna sedan dess, så på sätt och vis gillar jag det där snacket. Det får mig att känna mig utvald. Men givetvis är det en stor hög med snömos.

Stockholmare blir man inte genom att födas här. Och inte heller måste man bo på något speciellt ställe. Bromma och Tallkrogen är ju lika anrika delar av stan som Vasastan eller Södermalm. Ulf Lundell är från Orminge, Robert Broberg var från Spånga och Kristina Lugn skrev sina första dikter ute i Täby. Stockholmare är de allihop.

Nej, stockholmare blir man inte genom födsel eller adress, stockholmare blir man genom att åka tunnelbana.

Att födas i en stadsdel i Stockholm är ingen större skillnad från att födas i en liten ort på landet. Man lär känna de flesta av sina vänner genom skolan, man är med i samma typ av fotbollsklubbar eller scoutföreningar som ute i busken och går man ut och äter är det på de fik och restauranger som finns i närheten. För ett barn är det ingen större skillnad mellan Östermalm och Borås. På konditoriet ligger bakelserna bakom glasdisken på samma sätt överallt och man får inte en till hur mycket man än tjatar.

Skillnaden kommer först när man blir lite äldre och får börja åka tunnelbana. Det är då man upptäcker att Stockholm består av en mängd olika områden, och att det finns stora gator, stora parker och stora varuhus. Och alla är de förbundna med den magiska tunnelbanan. Man går ner i ett hål i marken på ett ställe och kommer upp på ett helt annat ställe. Andra gator, andra lukter, andra människor. Ibland hittar man ett nytt fik med roliga bokhyllor och böcker, ibland hittar man en nattklubb med spännande musik och ibland hittar man en idrottsarena med ett fantastiskt fotbollslag och tusentals åskådare. Och det är den upplevelsen som gör en till stockholmare.

En stor stad är en plats med möjligheter, och för att upptäcka de möjligheterna åker man tunnelbana. Vi stockholmare har egentligen bara en gemensam erfarenhet, och det är att vi suttit i otaliga timmar på tricken och stirrat på bergväggarna som passerar förbi utanför fönstren. Snabbt belysta bergsväggar och en svag spegelbild av oss själva i fönstret. Alla i vagnen är på väg mot olika mål och har helt olika drömmar, men bergväggarna i tunnlarna är desamma för oss alla.

Om man förstår detta inser man också att vem som helst kan bli stockholmare. Det är ingen skillnad mellan att börja åka tunnelbana som tioåring eller börja åka tunnelbana som nyinflyttad trettiofemåring. När man väl har flängt mellan stadsdelarna i ett par år delar man den viktigaste erfarenheten med alla andra – och då är man stockholmare. Varje gång vi stockholmare tar rulltrappan upp ur berggrunden och ut i solljuset (eller regnet) ovanför så öppnas världen på nytt. Det är den känslan som gör oss till huvudstadsbor. Det spelar ingen roll om vi kommer från Norrmalm eller Norsborg. Det spelar ingen roll om vi kommer från Eskilstuna eller Eritrea. Känslan är densamma för alla.