Förskolor, restauranger, bostäder, parker, mataffärer, vårdcentraler, idrottsarenor, bagerier, cykelverkstäder, konstateljéer, skolor, däckhotell, bibliotek, sprututbyten. Någonstans i staden ska allt det här och mycket mer ligga, och på Skulptörvägen vid Gullmarsplan i Stockholm, precis söder om Skanstullsbron, planerades ett sprututbyte.

Man valde platsen för att det är lätt att ta sig dit från olika håll. Men grannarna protesterade. Det är redan så rörigt vid Gullmarsplan, sa de. Och så ligger det en förskola i närheten.

Ja, Gullmarsplan är rörigt – det är en knutpunkt med en enorm genomströmning av folk och ingenstans att ta vägen. Torget är en parkering med en hamburgerkiosk mitt på, och så finns där ett systembolag vars kunder kommer åkande från hela östra söderort.

Skulle det verkligen bli rörigare av att några tiotal människor om dagen kommer och byter injektionssprutor?

Problemet med dagiset formuleras egentligen aldrig. Människor säger ”förskola” och sedan säger de ”narkomaner” och det enda argumentet är de fördomar och fantasier som uppstår hos den som lyssnar. Barn är mjuka, bilar är hårda, narkomaner är läskiga och ska vara någon annanstans. Eller?

Grannarnas protester, ivrigt påhejade av Moderaterna, ledde till att en enig stadsdelsnämnd sa nej. I och för sig har kommunerna sedan ett år tillbaka ingen vetorätt om sprututbyteskliniker – men landstinget valde att lyssna och letar nu efter andra lokaler.

I dag finns ett sprututbyte på Kungsholmen, men det är överfullt och majoriteten i Stadshuset vill att fler kliniker ska öppna för att avlasta den. Moderaterna, det enda parti som generellt är emot sprututbyte, jublar över att det blev nej vid Gullmarsplan. Sjukvårdslandstingsrådet Marie Ljungberg Schött (M) säger till Stockholm Direkt:

– Jag har ett genuint behov av att hjälpa de här missbrukarna. Och det gör man inte genom att dela ut sprutor, det är naivt att tro att det hjälper folk att sluta missbruk.

Antagligen vet hon om att avsikten med sprututbyte i första hand är att undvika spridning av blodsmitta. Dessutom kan besökarna få vaccinationer, information om smittskydd, hjälp med provtagning, myndighets- och vårdkontakter. Där ska finnas sjukvårdspersonal, en socionom och tillgång till barnmorska vid behov.

En tanke med det är att fånga upp den som vill sluta, och ofta lyckas det. Steget till att be om hjälp blir mycket mindre om det kan ske spontant, medan man ändå är där. Av besökarna på sprututbytet på Kungsholmen har till exempel 42 procent påbörjat någon form av beroendevård.

Oavsett detta är det en god sak att förebygga farlig smitta. Det är bra att hjälpa utsatta människor att göra livet lite mer möjligt att leva. Även om de inte slutar använda droger.

Men det tycker inte Moderaterna, som ännu vandrar under den cyniska gamla parollen om att det ”ska vara jobbigt att knarka”. Som självändamål, även när ”jobbigt” betyder att människor dör. För dem duger ingen hjälp som inte uppfostrar. Det är en fråga om ideologi.

Nu finns som sagt en lag, sedan ett år, som säger att landstingen beslutar om sprutbytesmottagningarna. Man skulle kunna tänka sig att Moderaterna i god demokratisk ordning skulle finna sig i det, även om de inte gillar det. Istället rider de på grannarnas oro, som handlar om något annat.

De vill inte ha kliniken där, trots att det har varit beroendevård i samma hus i många år, antagligen utan att de ens har märkt det. Gärna någon annanstans, gärna på ett sjukhusområde, enligt deras namninsamling, men inte in their backyard.

Det vore så mycket klokare att ta grannarnas oro för vad den är och hjälpa dem att säga hej då till sina fördomar. Förebyggande vård som kan göra det möjligt för utsatta människor att ta sig vidare till ett bättre liv borde tas emot med öppna armar.