På scengolvet på Backa teater står gula tält uppställda i en cirkel. I ett tält finns instrument, i ett annat en toalett och i mitten ligger en stor hög med stenar där några flaggor har kilats fast. Över allt detta hänger linor med flaggor i olika färger.

– I baslägret på Mount Everest, har jag fått lära mig, hänger det tibetanska böneflaggor med olika böner som man ska be för att blidka gudarna innan man bestiger berget. Men på våra flaggor i scenrummet har vi istället citat från barnen som vi har intervjuat. Det är ett sätt för oss att få in många röster i rummet, berättar regissören Johanna Larsson.

Att föreställningen utspelar sig på Mount Everest kommer också från ett av citaten från barnen. Ett barn som kämpar med extrem trötthet beskrev känslan av att ta sig ur sängen på morgonen just som att bestiga Mount Everest på tio minuter.

– Teatern utspelar sig i bilden av ett basläger. Men det är inte så att hela föreställningen handlar om hur svårt det är att klättra upp för Mount Everest utan lägret och berget finns bara där. Det blir som en metafor för hur det kan kännas att behöva fly från sitt hemland eller att kämpa med olika psykologiska problem, samtidigt som det också är någonting väldigt konkret, säger dramaturgen Kristina Ros.

Under förarbetet har Johanna och Kristina, tillsammans med andra från teatern, varit ute i skolor i olika stadsdelar i Göteborg och haft workshops med över 150 barn. Av dessa har sedan 19 valts ut som journalisten Ylva Mårtens har gjort längre djupintervjuer med.

Själva idén till föreställningen kom faktiskt från att två av skådespelarna, Elin Bornell och Anna Harling, ville göra något som byggde på Ylva Mårtens intervjuer. Ylva Mårtens är kanske framför allt känd från P1-programmet Barnen och har jobbat med att intervjua barn ända sedan 1972.

– Jag tyckte det var jättekul när jag fick frågan. Samtidigt insåg jag att det kunde bli lite svårt eftersom det var en ganska abstrakt utgångspunkt, berättar hon.

Ylva Mårtens säger själv att hemligheten bakom att hon är så bra på att intervjua barn är att hon inte är någon frågemaskin.

– Under intervjuerna brukar jag berätta ganska mycket om mig själv, jag skrattar och är med i samtalet vilket barnen uppskattar. Det ska inte kännas som att man sitter i ett förhör när man blir intervjuad.

Flera av barnen som blivit intervjuade har erfarenhet från att tvingas fly från sitt hemland och komma in i ett nytt samhälle medan andra har berättat om hur det kändes att byta skolklass eller om när deras föräldrar skilde sig. Den röda tråden är att det är händelser som på olika sätt har varit avgörande och förändrat deras liv.

Trots att det är Ylva Mårtens som har gjort de mer djuplodande intervjuerna med barnen känner både Johanna Larsson och Kristina Ros att de genom att lyssna på intervjuerna och jobba med berättelserna har kommit väldigt nära barnen.

– Det är rätt märkligt egentligen, en del barn har jag inte ens träffat men ändå känns det som jag vet precis hur de har det i sitt själsliv, säger Kristina Ros.

I föreställningen finns åtta karaktärer som gestaltas av fyra skådespelare. Flera av dem bygger inte bara på ett barns berättelser utan på flera olika berättelser som man har satt samman.

– Vi har också bytt namn på barnen och bytt ut platsen de kommer ifrån. Dessutom har vi en ensemble där en kvinnlig person kan spela en pojke och vice versa vilket gör att det blir lite mer uppluckrat, berättar Kristina Ros.

Barnen som har intervjuats är alla i åldern 10–12 år och det är också till den åldersgruppen de riktar sig med pjäsen.

– Jag har jobbat med lite liknande projekt tidigare, men då riktat till högstadieåldern, så det var väldigt kul att jobba med den här åldersgruppen, säger Johanna Larsson.

– Det är mycket förändringar och mycket som är i rörelse i den här åldern, fortsätter Kristina Ros. Det kan man kanske säga om alla åldrar i och för sig, men det gjorde det i alla fall väldigt spännande att utforska.

Under arbetets gång har det haft provföreställningar både för en del av barnen som blivit intervjuade men också för andra barn.

– Vi har försökt vara väldigt transparenta, vi tycker det är viktigt att visa i föreställningen att det här är saker som andra barn har berättat för oss. Vi har funderat en del på hur mycket vi skulle behöva förklara, men det har funkat över förväntan, säger Johanna Larsson.

– Även om vi gestaltar och går in i roller och bygger ut scenerna så är det ändå väldigt mycket i föreställningen som har intervjusituation som grund. En person frågar och en annan person svarar. Det har visat sig att bara det kan bli väldigt spännande, fortsätter hon.

Kristina Ros instämmer och tillägger:

– Det växlar också väldigt snabbt. En intervju följs av en spelscen och sen kommer en sång, så man hinner aldrig tröttna.

Under en av de mer eller mindre autentiska intervjuscenerna i pjäsen får ett barn frågan om hen någon gång skulle vilja klättra upp för ett högt berg som Mount Everest, varpå hen svarar:

”Nej! Herregud, det är jättemånga som dör, bara för att komma upp på berg!” ”Så du har ingen lust med bergbestigning?”  frågar intervjuaren då och barnet svarar: ”Nej, jag gillar mitt liv.”

– Det här citatet beskriver väldigt bra hur man kan förhålla sig till lycka och utmaningar i livet, säger Kristina Ros.

– Man behöver verkligen inte bestiga någon bergstopp för att bevisa något. Barnet som sa så här står som aktör mitt i sitt liv, i det som är svårt och det som är lätt, och hela tiden i förändring.