”Livet är absurt och livets mening är att göra motstånd mot det absurda.” Citatet kommer från den brittiska dramatikern Sarah Kane och lyser upp en hel sida i boken Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?

Och jag tänker att det är just där, i känslan för det absurda och förmågan att skildra det, som författaren, dramatikern och krönikören Stina Oscarson och serietecknaren Sara Granér – båda välkända namn för den trogne Syreläsaren – möts. På pappret kan de annars kännas som en ganska otippad kombination. Där Stina Oscarson är resonerande och analyserande är Granérs teckningar ofta mer skruvade, emotionella och drastiska. Men de kompletterar varandra väldigt fint.

”Som läsare tvingas jag både tänka till samtidigt som jag fylls med hoppfullhet och en tro på att saker och ting trots allt är möjliga att förändra till det bättre …”

Att läsa den här boken är lite som att gå på studiebesök i deras hjärnor. Jag kan nästan höra hur Stina Oscarson tänker och resonerar med sig själv, vrider på frågor hit och dit och låter dem ta en ny vändning. Men boken är också i alla högsta grad en dialog med läsaren. Stina Oscarson tror nämligen på samtalet. Hon tror också på att förändring kräver långsiktiga strategier och tålamod. Hon tror på koncentration framför distraktion och på minnets förmåga att absorbera det viktigaste. Allt det där som vår tid – så präglad av hätsk debatt, koncentrationssvårigheter och jakt på omedelbar tillfredsställelse – inte är.

Men Stina Oscarson är också en tvivlare. ”Jag är dramatiker, inte forskare. Jag är en fri intellektuell och tror på rörelsen och tvivlet” som hon själv skriver. Och när hon får höra att Anders Behring Breivik har skjutit ihjäl ett 70-tal personer på Utöya samtidigt som hon har stått och hållit ett föredrag om icke-våld börjar hon tvivla på om samtal överhuvudtaget är möjligt i alla lägen.

Kanske är det inte det, men det beror i så fall på att vi inte har övat oss tillräckligt i att samtala, kommer hon efter lite resonerande fram till. ”Om vi övar oss på krig då blir vi bra på krig. Om vi övade oss på att samtala skulle vi bli bra på det.”

Bokens första femtio sidor är delvis en introduktion till ickevåldsforskaren Gene Sharp och hans bok From dictatorship to democracy där Sharp redogör för 198 metoder att förändra världen utan våld. Men den är också en dialog med läsaren där Oscarson försöker bemöta olika frågor och argument som kan tänkas uppkomma i en diskussion om demokrati och ickevåld.

Nästa del består helt enkelt av att Oscarson listar 132 av Sharps 198 metoder och ger egna konkreta exempel på många av dem. Många av exemplen är både roliga och uppfinningsrika, som äldreboendet i Danmark där föreståndarinnan protesterade mot kommunens krav på detaljerade arbetsplatsutvärderingar genom att åka till ett annat boende och kopiera deras utvärdering. Eller borgmästaren i Neapel som var trött på privatiseringar av offentliga utrymmen och därför ändrade lagen så att det blev tillåtet att ockupera övergivna hus om man skapade en öppen och gemensam verksamhet.

Ändå är det den här delen som jag upplever som tråkigast, det är något med själva listformen som gör att det blir lite segt att läsa efter ett tag. Jag hade nog hellre sett att hon hade valt ut några metoder och fördjupat sig i dessa: Men samtidigt är jag också glad för att hon tar upp exempel från så många olika fält – det gör att vem som helst som funderar på att använda sig av civil olydnad inom något område kan läsa boken och bli inspirerad.

Både Sara Granérs teckningar och Stina Oscarsons frågor genomsyras av en enkelhet som jag tycker väldigt mycket om. Många skulle kanske kalla idén om ickevåld för naiv, men Oscarsons många exempel visar att det har funnits många gånger i historien då ickevåld faktiskt har fungerat och lett till verklig förändring. Och även i de fall då ickevåldshandlingarna inte lett till någon omedelbar förändring så kan vi inte utesluta att de har förändrat människors sätt att tänka och därigenom skapat en långsiktig revolution.

Som läsare tvingas jag både tänka till samtidigt som jag fylls med hoppfullhet och en tro på att saker och ting trots allt är möjliga att förändra till det bättre när jag läser den här boken. I en tid som mer och mer präglas av hopplöshet är Oscarsons och Granérs bok en positiv gnista som förhoppningsvis kan starta en brand.