Snön ligger tung över Stockholm. Tolv grader kallt, men jag är klädd för uppgiften. Till och med vandringskängorna på. Plogbilen har skrapat gatan till en glansig, såphal yta, jag ömsom trippar, ömsom sladdar fram till kollektivhuset där Birgitta Hambraeus bor. Jag har just läst första delen av hennes självbiografi – Att göra uppror i riksdagen – och ser fram emot att träffa en av de viktigaste personerna bakom kärnkraftsmotståndet i Sverige.

Mellan 1971 och 1998 var hon riksdagsman för Centern, ett parti som var väsensskilt från dagens champagnesörplande nyliberaler.

De trodde på blandekonomin och samarbetade med Socialdemokraterna som litade på dem. Centern och dess föregångare Bondeförbundet var småbrukarnas socialdemokrater.

De stod inte på storgodsägarnas sida utan på de svagas. Inte ett borgerligt parti, enligt Birgitta, som motionerade enskilt 1973 under rubriken ”Stoppa kärnkraften om den är så farlig som jag tror!” och fick riksdagen att börja ompröva kärnkraften.

”Du har ju segrat”

Nu är hon 88 år gammal och kroppen är böjd av tiden, men inte själen. Det märker jag direkt när vi satt oss ner i hennes vardagsrum.

– När man ser ut över samhället så är det inte direkt bättre än på sjuttiotalet då du blev riksdagsman. Hur känns det? undrar jag.

Hon håller med om att en del har blivit sämre. New public management, sättet man sköter staten på, som om den vore ett företag, fungerar inte, menar hon.

– Men när jag klagar för mina söner så brukar de säga: Morsan, du har ju segrat. På sjuttiotalet tog jag upp frågan om miljön, varnade för kärnkraften, sa att det inte gick att sprida gifter överallt. Nu pratar alla om förnybar energi. Solenergi är inte bara tekniskt möjlig, utan också bra ekonomiskt. Det skrattade man åt på sjuttiotalet.

Den som levde under sjuttiotalet vet att det fanns mycket idéer i luften om hur vi tar hand om jorden. Visst pratades det om hormoslyr och några människor odlade biodynamiskt, men det var först med antikärnkraftsrörelsen som miljön verkligen hamnade i fokus. I dag är människor mer medvetna. Vi tänker på vad vi slänger i soporna, för många företag är miljöargumentet ett av de centrala och samhället är i rörelse mot kretsloppstänkande.

– Jag tror nästan att den tid vi upplever nu är farligare än någon annan, inte minst genom Trump, men jag är grundläggande optimist. Att bygga en värld tillsammans med hjälp av naturens krafter är så mycket roligare än att hålla på att vara misstänksamma och hata varandra och rusta upp. Det finns en kraft i det positiva, säger Birgitta.

– Jag skulle bli trött, invänder jag. Trött på alla dessa stoppklossar, gubbar som aktivt hindrar utvecklingen.

– Vattenfall, som hindrar solenergi i Sverige, svarar hon och ser frustrerad ut. Striden är inte över, men den kan vinnas och vi har kärleken och glädjen på vår sida.

– När jag läser din självbiografi så slås jag av en sak. Du är ju inte centerpartist. Inte med dagens mått i alla fall.

– Nej, det är jag inte. När jag slutade som riksdagsman så slutade jag att betala, helt enkelt. Det var inte i missnöje mot Centerpartiet, utan jag var aldrig partipolitisk. Jag var förtvivlad över den nyliberalism som spred sig över riksdagen och där Centerpartiet följde med, men det var inte därför.

Hon är socialist. Det konstaterar både hon och jag.

Samtal om samhället

Bara för att hon lämnade riksdagen är hon inte overksam. Jag får känslan av att de olika jobb och uppdrag hon har haft genom åren var en del av samma sak, hon vill göra det bra, fixa problemen.

– Jag bara fortsätter. Nu har jag ingen makt. Då var jag i alla fall en offentlig person, även om jag ju inte hade särskilt mycket makt.

Hon är med och skapar opinion i olika sammanhang och är bland annat aktiv i en vandrarklubb som träffas och testar idéer på varandra. Men hon gräver också där hon står, har startat flera verksamheter i kollektivhuset.

– Samsa kallar vi den grupp där vi för samtal om samhället. Gruppen träffas på söndagar och diskuterar problem i närområdet, i samhället eller på jorden. Just nu pratar vi om att riksbanken ska ha kontroll över pengarna, de privata bankerna ska inte styra vår ekonomi som nu.

När pengarna blev virtuella gavs bankerna makten att skapa egna pengar lite efter behov. Ett verktyg som bara staten ska ha, menar Birgitta, då kan man inte skylla på att det inte finns pengar, det blir en fråga om resursfördelning i stället.

En annan grupp diskuterar hur den offentliga sektorn styrs. I och med att den styrs som om den bestod av en massa kapitalistiska företag fungerar den inte. Det märks på att personal, lärare, sjuksköterskor, socialsekreterare, bränns ut.

– Det bara fungerar inte och vi försöker bilda opinion i frågan. Det är ju inte ens EU som kräver att vi ska ha det på det här tokiga viset. Sen har vi måndagsklubben då jag bjuder in någon gammal kompis som har ett namn om sig på något sätt i samhället som får prata.

Det låter så enkelt när hon pratar. Skönt enkelt. Man identifierar ett problem, läser på om det och försöker sen göra något åt det. Nästan lite kavat. På ett skönt sätt.

– Om jag hade haft de kunskaper och den erfarenhet jag har i dag skulle kärnkraften ha varit avskaffad redan.

Stöddigt? Nej, rätt sakligt. Hon kunde säkert ha övertygat Olof Palme som hon träffade på då och då i riksdagen. Det kanske är så det går till att förändra saker? Man ger sig på dem med energi och kunskap, låter sig inte hindras av sin litenhet och svaghet, tänker jag medan vi reser oss upp för att ta en tur i kollektivhuset.

Tillsammans

Hon håller nyckeln nära, nära. Hon började att se dåligt på grund av en nedärvd, ovanlig ögonsjukdom redan på åttiotalet. Hon läste motioner och underlag med förstoringsglas och skrev mer än de flesta och lärde sig att lita på det hon hade i huvudet.

Hissen ner. Snickeri, ett skrivbord med en dator. Vi pratar lite med dem som sitter runt ett pussel i allrummet. Hela den stora gemensamma delen av huset ligger djupt nedsänkt i en umamidoftande värme. En annan grupp lagar dagens middag. Minestrone, med eller utan kött. Trots krämporna deltar Birgitta i det gemensamma.

– Vi gör vad vi kan utifrån förmåga.

– Av var och en efter förmåga, åt var och en … säger jag och hon skrattar.

Hennes två söner växte upp i Orsa bland ungdomarna på den gård som hennes man, som var präst, och hon drev. De bodde länge där innan de fick en egen bostad. Att ta hand om. Att lösa problem. Det går som en röd tråd genom berättelsen om henne. Sammanhang. Sällskap. Grupper.

Samhället. Birgitta ser sig själv som en individualistisk person, en som drivs av sina egna inre drivkrafter, snarare än av yttre förväntningar, men allt hon berättar för mig handlar om människor som gör saker tillsammans och sammanhang där människor är beroende av varandra.

Och det finns något som binder samman alltihopa. Något som inte är bara Birgitta. En grundton av trygghet och lugn.

Jesus. Hon är kristen och har levt nästan hela sitt liv i närheten av kyrkan. I början en auktoritär och patriarkal kyrka som stirrade sig blind på det stränga och straffande i Gamla testamentet, men med tiden alltmer öppen och tilllåtande, precis som Birgitta.

Också det en förändring som har skett under hennes livstid. Ändå är det inte kristendomen i sig som driver henne. Hon skiner upp när hon pratar om Jesus, upprorsmannen, den som oförtrutet stod på de svagas sida och som till slut ger sitt liv för alla andra.

– Han ger mig frid. Lugn.