Som liberal konfronteras man emellanåt med äkta värdekonflikter, där det inte alls är självklart var man ska hamna. En sådan grundläggande konflikt finns i relationen mellan föräldrar och barn. Barn har rätt till frihet också från sina föräldrar, samtidigt som föräldrar har rätt, och skyldighet, att uppfostra sina barn.

Samhällen har genom historien emellanåt givit föräldrarna rätt att bestämma helt själva, med extreminslag som könsstympning, fotlindning och barnaga. Andra samhällen har sett barnen som primärt statens ansvar och tagit barn från föräldrarna för gemensam fostran, det gällde både Spartas barnsoldater och Israels kibbutzer.

I dag har vi i Sverige ett läge som ligger mer åt det senare hållet. Vi har glasklara lagar mot till exempel barnaga och en socialtjänst som ska ingripa vid minsta misstanke om vanvård. Vi blir också sakta bättre på att hantera frågor om hedersvåld. Vi har skolplikt från allt lägre åldrar och det uttalade syftet med förskolan är att ge alla barn en likartad start i livet. Samtidigt ifrågasätter få föräldrarnas rätt att uppfostra barnen med egna värderingar, och barndop är fortfarande det vanliga.

På den senaste tiden har dock kritiken mot just religiös barnuppfostran blivit allt starkare. Framför allt gäller det rätten att sätta sina barn i en religiös friskola.

Vi har haft religiösa friskolor väldigt länge i Sverige. Hillelskolan i Stockholm startade 1953, L M Engströms kristna gymnasium i Göteborg redan 1924. Båda är bland Sveriges bästa skolor. Dessa skolor är generellt inte det människor i dag kritiserar, utan det man vänder sig mot är nyare skolor med muslimsk eller kristen profil, där man menar att barn indoktrineras med extrema värderingar och berövas möjligheten att välja.

Sådana skolor finns absolut, och de borde inte finnas. Men den svenska reaktionen blir nu alltså att stänga alla skolor med religiös inriktning. Ja, alla utom svenska skolan förstås. De svenska kommunala skolorna är nämligen i allmänhet kristna. Det firas jul, och lucia, och man har skolavslutningar i kyrkan. På många håll lär sig barnen psalmer, och undervisningen i kristendom är djupare och mer omfattande än undervisningen i säg konfucianism.

Det här är ingenting konstigt. Tvärtom tycker jag att kommunala skolor i Sverige bör ha den kopplingen, Sverige är ett traditionellt kristet land, och det är viktigt att lära sig om sitt arv. Det är svårt som förälder att hinna stå för all kulturell fostran. Men varför ska inte föräldrar som inte är kristna också kunna få den hjälpen av skolan? Varför ska man inte kunna välja en skola där barnen spontant lär sig sederna kring de egna högtiderna, sångerna som man själv glömt texten till, maträtterna som mormor lagade?

Inom det svenska demokratiska skolsystemet ska det förstås inte finnas krav på viss tro eller ämnesinlärning som strider mot skolplanen, men kulturen är så mycket mer än så.

Det är verkligen ingen självklar fråga. Jag förstår den motsatta ståndpunkten också. Men föräldrar bör nog få välkomna sina barn in i också andra gemenskaper än den svenska, lagomkristna.