Sedan mitt liv berikats med två små leklystna människovalpar har jag fått färdas genom den fria tankens hisnande galaxer. Minstingen har precis fyllt tre. För honom flödar fantasin genom verklighetens infrastrukturer. Ett prång i en husfasad är en hemlig grotta. Den fula stadskonsten i en allé är fordon vi sätter oss i och kan köra vart vi vill. Med pinnar, fallfrukt, svampar och mossa lagar vi mat. Det som inte syns finns ändå. Vi bygger med klossar och han river ner hus och höga torn. Bygger upp, river ner och bygger upp på nytt, som en sann anarkist. Inget är heligt, inget är beständigt, men allt är möjligt.

Den förstfödde är fem och klok som en bok. Han filosoferar över gränssnittet mellan rätt och fel och mellan det verkliga och det uppdiktade. Det gör att han också kan jämföra det som faktiskt är med hur det faktiskt skulle kunna vara. I höstas lekte vi på en plats intill en koloniträdgård där buskarna dignade av solmogna bär. Barnet frågade om vi kunde gå in och smaka på dem, och när jag sa att det inte gick ville han veta varför. ”Det är orättvist!” utbrast han efter att ha fått en lektion i äganderättens absoluta mått och föreslog en socialistisk lösning: ”Jag tycker att alla ska få äta av bären”.

Nästa år ska han börja skolan och tvinga in sitt tänkande i färdiga mallar. Om ännu ett par år är det lillbrorsans tur. Jag hoppas att de fortsätter fråga varför och inte nöjer sig med det vuxna svaret ”för att det är så”.

Varför? Jo, för att ”varför” är ingången till all kunskap. Att fråga varför är att tänka kritiskt. Att tänka kritiskt är detsamma som lusten att vilja lära sig mer.

Den som frågar sig ”varför inte?” tänker det otänkbara och gör det omöjliga möjligt istället för det möjliga omöjligt. Varje narkoman som gjort sig fri från drogen, varje kvinna som lämnat en våldsam man, varje kriminell som slutat begå brott har gjort det. Frågat sig: Varför inte? Om jag inte står ut med att leva på det här sättet – varför skulle det inte finnas andra sätt?

Det var inte tankar som stormade Bastiljen, men utan tanken på hur det skulle kunna vara kan heller inga kollektiva förändringar ske, ingen diktator störtas, ingen revolution bryta ut. Som regel behöver människan ha något att gå till för att kunna gå från något.

Och fastän livet alltid varit och förmodligen alltid kommer att förbli orättvist, inbillar jag mig att vi borde kunna bättre än så här. Strukturella orättvisor är inte nödvändiga för att få ett samhälle att fungera. Och social och ekonomisk rättvisa är ingen utopi om tillräckligt många kan föreställa sig ett bättre liv med en sådan samhällsordning.

För det finns ändå ingenting som är absolut, inget som är bestående. De två små knattarna växer och växer ur sin barndom då allt är möjligt. Den äldste har redan slutat tro mig när jag säger att mamma och pappa blir små barn igen när barnen blivit stora. Men det är något som händer med min tidsuppfattning när jag leds in i barnens dimension. Tiden slutar helt enkelt existera. Och då kan ju vad som helst bli möjligt.