Den som har en funktionsnedsättning har rätt att få stöd till ett ”gott och självständigt liv”. Man ska kunna jobba, studera eller göra något annat meningsfullt. Vara med i samhällslivet, ta del av kulturlivet, syssla med fritidsaktiviteter på samma villkor som alla andra. Det står i lagen – än så länge.

LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, har gett människor med funktionsnedsättning frihet. Många kan arbeta och studera, föräldrar kan vara föräldrar och barn som tidigare hade behövt bo på institution kan bo kvar hemma. Det är en rättighetslag, vilket innebär att kommunerna och Försäkringskassan inte får ge avslag av kostnadsskäl.

Men regeringen tycker att lagen är för dyr, och det har varit mycket tal om hur mycket fusk det är. I själva verket har det inte gått att påvisa speciellt mycket fusk – snarare verkar talet om fusk vara en förevändning för en njugg inställning. Att få LSS-insatser beviljade har nämligen blivit svårare och svårare. Fler och fler får avslag, ibland på insatser som de har haft i flera år. För många har studier och jobb blivit omöjligt, de har förlorat sina möjligheter att ha ett liv utanför hemmet.

Komikern Eric Löwenthal, vars 26-åriga son har en grav utvecklingsstörning, skrev på Under ytan i Syre 233 för en månad sedan om hur sonens liv har påverkats. I flera år kunde Alexander åka på ”kortis”, korttidsvistelse, några dagar i månader. Då fick han göra utflykter, träffa andra ungdomar, ha ett eget liv på sina villkor, medan familjen fick vila och avlastning.

Sedan bedömde kommunen plötsligt att Alexander inte längre behövde något kortis. Hans pappa överklagade beslutet och förklarade att sonen har svårt att sysselsätta sig själv och inte kan gå ut och träffa kompisar på samma sätt som andra. Att han behöver byta miljö ibland. Men det hjälpte inte. Intyg från läkare, psykologer med flera hjälpte inte heller.

Trots att kommunerna och Försäkringskassan inte får ge avslag av kostnadsskäl är det precis vad som händer. När människor överklagar och får rätt i förvaltningsdomstolen överklagas besluten av Försäkringskassa och kommuner som vill se hur långt de kan säga nej, hur långt de kan vägra människor hjälp. Försäkringskassan har rent av fått detta i uppdrag av regeringen.

I oktober 2016 tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå en ny och billigare version av LSS. Uppdraget pyntades förstås med ord som delaktighet och kvalitet, men att sänka kostnaderna var huvuduppdraget. Den 1 oktober ska ensamutredaren Gunilla Malmborgs betänkande komma, men förra veckan läckte ett utkast ut.

Enligt utkastet ska barn under 12 år inte längre få assistans. Istället ska det finnas stöd för omvårdnad i hemmet och för övervakning av barn som annars kan skada sig själva eller andra. Ingenting som ger dem möjlighet att komma ut och träffa kompisar eller träna någon idrott eller leva på samma villkor som andra barn.

Äldre över 80 år ska inte heller få någon assistans, bara hemtjänst. Risken är stor att det kommer att bli svårare för båda unga och gamla med funktionsnedsättningar att bo kvar hemma. Det finns också många andra inslag som djupt oroar de närmast berörda.

Meningarna är delade om huruvida LSS kostar så enormt mycket pengar, om kostnaderna har ökat så katastrofalt. Bengt Westerberg, tidigare ledare för dåvarande Folkpartiet och lagens ”pappa”, säger att de inte har gjort det. Om man rättar utredarens räknefel ser man att kostnaderna för LSS har ökat på samma sätt som andra kostnader och priser i samhället, säger han.

Men oavsett det – människors möjlighet att leva fria och självständiga liv ska inte vara förhandlingsbar, och det är därför LSS är en rättighetslag. Det som har läckt ut är ett utkast och det färdiga betänkandet kommer strax efter valet. Det vore inte fel att göra LSS till en valfråga. Frågan om vilken människosyn som ska råda i samhället berör oss allihop.