Ungdomar som kastar sten på bilar, poliser och brandmän i bostadsområden som samhället har övergivit. När jag bodde i ett av dem på 1980-talet fanns där post, socialkontor, bibliotek och en polis som gick omkring ibland på dagarna. Det fanns en fungerande skola och bra daghem. Nu är det mest skit. I centrum härskar lågprisaffärer vars enda uppgift verkar vara att sälja cigg och folkis till fyllon och småungar. Visst. Där bor fattigt folk. Socialfall och invandrare. De tärande.

Men. För trettio år sedan bodde jag där. Och stortrivdes. Jag fick barn, gick på universitetet, jobbade som lärarvikarie och hade roliga kontakter med människor från andra kulturer. De åren påverkade mig positivt, men livet förde mig vidare.

Föräldrar till barn med olika funktionsnedsättningar förväntas jobba heltid och samtidigt vara 24-timmarsjour för sitt barn. Jag har vänner som ibland inte sover på flera nätter. Det hjälper inte att du blir gammal. På hemmet vansköts våra föräldrar och farföräldrar i vinstens namn. Blöjeksem som går över i farliga infektioner. Uttorkning.

Nu bygger SL ut tunnelbanan och gör rätt ambitiösa förändringar. På ytan. För det handlar främst om att snygga till några stationer inne i stan, men de som står på gamla slitna perronger i förorterna där det inte finns en offentlig toalett får knipa och frysa.

Svårt sjuka människor får vänta upp till ett år på vård och tvingas arbeta in i det sista, helst ska vi dö på jobbet. Andra nekas vård på grund av missbruksproblem. Psykvården fungerar inte. Det görs i skydd av den fetaste av lögner. Det finns inte pengar.

Kanske är det social fartblindhet, vi ser inte längre att en liten grupp i samhället har det extremt bra ekonomiskt och hela tiden får det bättre. Medelklassen har förvandlats till småbaroner som härskar över sina egna miniriken efter utförsäljningar och boom på bostadsmarknaden. Många är så djupt skuldsatta att de inte skulle klara en krasch. Självklart vill man se till att kapitalismens hjul rulllar då. Låg ränta, låga skatter och en hög servicenivå kräver att någon annan betalar.

Det finns massor av pengar. Och ur mitt marxistiska perspektiv tillhör alla pengar alla människor. Vi spelar med i ett spel som vi inte alls behöver spela. Men när vissa uppenbarligen fuskar mot spelets regler måste vi reagera. Det är dags att sätta stopp för den samhälleliga urholkningen. För de svagas skull, men också för de starkas. Det är inte värdigt längre. Det är tamejfan inte värdigt längre.

Det är du som bestämmer. Det är valår. Jag kan inte säga vilket parti du ska rösta på, det skulle gå emot vad jag tror på. Men när du går in i valbåset tycker jag att du ska ställa dig frågan om det är dina egna privata intressen du styrs av eller samhällets. Är det din egen plånbok du tänker på eller är det ett fungerande samhälle? För det är det det handlar om i förlängningen. Om att varje människa ska ha möjligheten att leva ett värdigt liv.