Varför syntolkar du dina bilder på Instagram? är en fråga jag fått regelbundet sedan jag började med just detta för några månader sedan, att genom att beskriva vad bilden jag postar innehåller syntolka mina bilder. Det började faktiskt som ett slags självgranskande experiment – vilka saker skriver jag ut om jag postar en bild, och vilka antar jag att människor ska förstå implicit? Vilka saker i bilden måste jag förklara med ord för att någon som inte kan se bilden ska förstå min bildtext?

Sedan dess har min förståelse för att syntolkning är ett mycket enkelt och effektivt sätt att inkludera människor med synnedsättningar vuxit. Jag ser med glädje att många officiella konton använder syntolkning per automatik, och att exempelvis Twitter har en funktion speciellt för syntolkning av bilder där man kan beskriva bilden på hela 400 tecken.

Den inkluderande kommunikation jag främst arbetar med brukar ha fokus på ett visuellt intersektionellt perspektiv. Då handlar det mest om vilka som är representerade, och hur. Hur många vita och normfunktionella på bilderna, hur många synliga minoriteter och hur många personer med synliga funktionsvariationer? Finns det ens några andra familjekonstellationer än vita heterosexuella kärnfamiljer representerade, och i så fall i vilka sammanhang? Det här är frågor jag arbetar med dagligen, och vi vet att bildrepresentation betyder väldigt mycket för vår uppfattning av verkligheten, vem som kan göra vad, i vilka sammanhang de är välkomna, hur de framställs, som norm eller avvikande. Och målet är givetvis att försöka skapa bildrepresentationer i olika sammanhang som inkluderar de allra flesta. You can’t be what you can’t see, som det heter.

Ändå upplever jag att de flesta hemsidor med syntolkning av bilder för skärmläsare oftast inte nämner aspekter som kön, hudfärg, hårfärg, funktionalitet. Kanske tänker textsättarna att de inte vill reproducera en uppfattning om att detta är relevant? Det är i så fall en fin men dessvärre felaktig tanke. För allt det där är saker vi seende tolkar av omedelbart. Sedan kan vi försöka rationalisera bort betydelsen av dessa aspekter, påstå att vi är färgblinda eller inte bryr oss om kön, men det är helt enkelt inte sant. Vi ser det, och vi värderar det på vårt eget sätt. Och vi har inte rätt att ta bort möjligheten till värdering från dem som inte kan se vad vi ser.

De med synskador har uppfattningar om färg, om mönster, om kön, om könsidentitet, de har uppfattningar om allt det seende kan se. De hänger med i politiken, i debatten, på sociala medier. De vet att kön och hudfärg och funktionalitet (speciellt det sista kanske) spelar en roll i samhället och för hur man uppfattas. Och de har rätt att få samma information om hur detta är representerat som vi som kan se.

Jag vill utmana alla seende läsare av denna text att testa att syntolka alla bilder de lägger ut på sociala medier närmaste månaden. Vad kan du och alla andra seende se? Beskriv det. Det kommer vara en väldigt intressant upplevelse, jag lovar. Och trevligt för dem som inte kan se att få känna sig sig inkluderade. På riktigt.