DEBATT Staden är fullständigt ohållbar ur klimatsynpunkt, inte i egenskap av stad utan på grund av att dess invånare lever av en ohållbar landsbygd. Den industriella matproduktionen står för upp till 40 procent av klimatgaserna, menar en del forskare, varav jordbruket 25–30 och resten från förädling och transporter. Svenskt jordbruk står för 12–13 procent men svensk matkonsumtion för kanske 25 procent eftersom vi importerar hälften av maten vi äter. Se siffrorna som indikatorer.
Plöjningsjordbruket är huvudkällan till utsläppen. Dels genom att mullen förgasas i öppna jordar och dels genom det fossiltillverkade kvävet som tillförs jordarna och som kan bli lustgas. När du sörplar i dig latten på Söderhallarna och unnar dig en kanelbulle ska du veta att du blåser en rökring av klimatgaser ut i atmosfären. Spannmålet kommer kanske från östgötska veteöknar med en biologisk mångfald som understiger den vi har vid våra norrländska grusvägar. Industriellt jordbruk är en styggelse redan innan vi börjar prata giftspridning. Och ekologiskt är ingen lösning, snarare en dimridå eller illa lagt smink på industrijordbruket.
Ingen har missat att vi överskridit de planetära gränserna både vad gäller klimat och biodiversitet. Jordbruk är en av huvudkällorna till båda problemen men skulle faktiskt kunna vara en viktig del av lösningen.
Proteinerna från spannmålen bör ersättas med proteiner från kött. Djur ska födas upp på enbart grovfoder. Då får vi den rätta kvoten mellan fettsyrorna omega 6 och omega 3 och minskad mängd vällevnadssjukdomar. På 30-talet fanns nästan tre miljoner mjölkkor i Sverige, i dag finns 300 000. Skogen var tidigare huvudsaklig betesmark. Det går att återskapa. Det plöjningsfria jordbruket är fullt möjligt. Djur på skogen gynnar den biologiska mångfalden, plöjningsfria jordbruk plockar atmosfäriskt kol ner i jordarna. Men varken djur eller jordar mår bra av industriell hantering.
Och det bästa av allt är att det pågår en rörelse mot regenerativa jordbruk, för helt nya typer av byar på landsbygden, för hantverksmässig slakt och förädling. Det pågår, om än i blygsam skala, ett arbete för att förstå de principer som var vägledande i det förra hållbara. Vi tänker på fäbodjordbruket där energin producerades på gården (då häst, nu sol?), där konservering av maten skedde med naturens egna metoder (torkning, rökning, fermentering med mera), där växtodling och djurhållning skedde i ett kretslopp, där jordbruket byggde mullkapital och gynnade biologisk mångfald (regenerativa jordbruk) och där det fanns ett direkt samband mellan den som producerade och den som konsumerade maten (relationsmat).
Vi ser att vi kan omvandla icke lönsamma industrijordbruk till moderna byar med hållbar matproduktion. Sollefteå kommun förbereder sig för att bygga den första bredbandsbullerbyn. Andelen stockholmare som vill bo i en modern by enligt dessa principer uppgår till 50 000 personer i åldrarna 20–40 år, enligt undersökningar vi gjort.
Vi som bor i Norrlands inland funderar faktiskt över hur vi ska förse er i städerna med riktig mat. Vi vill vara solidariska. Förra lördagen hade vi en demonstration i Edsele. Vi gick från bygdegården till den nedlagda fotbollsplanen. Vi var sju i tåget. Mötestalaren tog upp frågan om den lattesörplande innerstadsyuppien och betydelsen av att förlåta dem som inget begriper. På hemvägen skanderade vi:
”Det gäller våra liv, det gäller våra barn So-li-da-ri-tet med innerstan!” Bygg ett inköpskooperativ så kommer vi med riktig mat.
