I dag leds USA av (eller vid?) en president som räknar in nynazister och Ku klux klan-medlemmar som ”some very fine people”. Rörelsens medlemmar bär som bekant vita konformade hattar, de bränner kors och angriper grupper de ogillar, som svarta, judar, katoliker, invandrare.

Rörelsen uppstod 1965, efter inbördeskriget, i syfte att skrämma svarta att inte nyttja sin rösträtt. Och den prisas i Borta med vinden, inte i filmen men i romanen.

Vita kvinnor behövde denna klan för att skydda sig mot svarta män. Författaren Margareth Mitchell kallade, inte oväntat, dem som ogillade boken för ”kommunister”.

Snart dog rörelsen ut men tog fart igen efter 1915 och nådde kulmen i mitten av tjugotalet, avtog så och dök upp igen för att bekämpa sextiotalets medborgarrättsrörelse. Deras mest uppmärksammade gärning var mordet på tre aktivister 1964, skildrat i filmen Mississippi burning.

Trots att de därefter varit numerärt svaga kan man peka på deras inflytande. Presidenterna Nixon, Reagan och Bush visade alla vid något tillfälle i tal och handling att de tog hänsyn till rörelsen.

Och i dag har vi Donald Trump, som efter händelserna i Charlottesville, med en dödad demonstrant och flera skadade, serverar ett urskuldande tal med orden ”some very fine people on both sides”. KKK tycks vara på väg att armbåga sig fram i amerikansk politik, sammanfattar New York Review of books (2007:19).

Och det gör man med metoder som påminner om tjugotalets: man tonar ned våldet, hatet och håller upp en fasad av patriotism, ”America first”.

1921 avslöjades klanens brutala verksamhet under flera veckor i sjutton dagstidningar. Nu skulle väl inte mycket återstå av dessa fega och lite löjliga maskerade figurer?

Men tvärtom, det har uppskattats att kampanjen skänkte rörelsen en miljon nya medlemmar. Att gisslas i liberal press var snarare mums än stryk, något Donald Trump och han omgivning i dag har insett.

Folk tyckte dessutom att det var lite spännande att vara med i en organisation med hemliga riter och tydliga machoideal som stod för goda moraliska värden (!), gärna med evangeliska protestanter i spetsen.

Klanens fiender var tydliga och lockande. Det var katolikerna som blev ett hot i och med att irländarna tog befälet i de stora städernas politiska maskiner (för det demokratiska partiet). Påven var suspekt för att han ledde ett internationellt imperium med centrum utanför USA.

Och den katolska mässan förrättades på latin! Ja, många katoliker och judar talade ett främmande språk i hemmet. Kunde det bli värre? Och därtill vimlade det av judiska filmmakare i Hollywood (korrekt).

Till fienden hörde också proffsboxare, ofta judar eller katoliker, jazzen som dominerades av svarta och Broadway där judarna låg i täten (bröderna Gerswin, Cole Porter, Irving Berlin, Kurt Weill).

Klanen blev rumsren och var väl representerad i kongressen från stater i söder. Och trettio delstater antog lagförslag som möjliggjorde sterilisering av ”mindervärdiga element” – i första hand svarta.

På Memorial Day 1927 marscherade över tusen KKK-medlemmar genom Queens i New York. Det blev bråk mellan demonstranter och polis och några greps för ohörsamhet.

En av dem omnämndes i pressen. Hans namn var Fred Trump, far till – ja just det!