Där Libanon och en liten bit av den kust som i dag är den syriska levde en gång fenicierna. De dyrkade samma gudar som babylonierna – som Baal, som härskade över stormen och fruktbarheten, och gudinnan Astarte, de sju barnmorskegudinnornas moder.

Hjul och horn

Fenicierna var kända som båtbyggare och sjöfarare – de var de första som satte köl på sina båtar så att de kunde kryssa i motvind. Kanske seglade de ända till Skandinavien. I alla fall ser skeppen på hällristningarna här ut som de feniciska fartyg som finns avbildade.

De handlade med purpur och metaller och uppfann sannolikt mynten. I hamnstaden Ugarit uppfanns, 1 500 år före Kristus, ett alfabet som var en sorts kilskrift. Det blev grunden till det feniciska alfabetet 500 år senare. Men man gjorde om formen på bokstäverna, kanske för att de skulle passa bättre att hugga in i sten.

Av bokstävernas namn kan man förstå att de är bilder. En bokstav hette till exempel teth, som betyder hjul, och den ser mycket riktigt ut som ett hjul. Ursprunget till vårt A heter alef, som betyder oxe, och liknar ett par horn.

Från alef till A

Vänder du den feniciska bokstaven alef 90 grader medsols får du ett stort A. Men på vägen har också något annat hänt – en konsonant har blivit en vokal. Alef är nämligen en konsonant, liksom alla andra feniciska bokstäver. Precis som på hebreiska, som också har fått sitt alfabet från fenicierna, skrev man inte ner vokalerna.

Att alef blev vokalen A berodde på grekerna, som gjorde om det feniciska alfabetet efter sina egna behov. De plockade bort en del konsonanter som de inte behövde, däribland alef, som var ett stötljud som inte användes på grekiska. Och de överblivna konsonanterna fick istället bli vokaler.

Det grekiska alfabetet fanns i flera varianter. Så småningom blev det östgrekiska alfabetet standard, medan det västgrekiska vandrade vidare till etruskerna, som använde det som grund för ett eget alfabet. Etruskerna levde i vad som i dag är Italien, och romarna tog deras alfabet till grund för det latinska. Men också runorna tycks komma därifrån – de är mycket lika de etruskiska bokstäverna.

Bibliotek och fönster

Grekerna skrev sina böcker och andra skrifter på papyrus, och den köpte de i den feniciska staden Byblos. Fenicierna i sin tur köpte bearbetad papyrus i Egypten. Men det sa de inte till grekerna, som då kanske hade seglat iväg till Egypten själva och fått papyrusen billigare. Istället sa de bybliska papyrushandlarna att den kom från Byblos. Grekerna började kalla papyrusen biblos efter staden, så småningom biblion.

Därifrån kommer det grekiska ordet för bok, namnet på Bibeln, bibliotek, bibliografier och bibliofiler.

Av etruskernas skrifter finns väldigt lite bevarat och länge gick de inte att tyda, eftersom man försökte tolka dem genom att söka efter likheter med latinska ord. Efter många bisarra översättningsförsök insåg man framåt mitten av 1900-talet att det var fel. Etruskiskan är inte ett indoeuropeiskt språk, och vad det egentligen är för språk, därom tvista de lärde. Men vårt namnsystem, med förnamn och efternamn, kommer därifrån via romarna. Och ordet fönster är ursprungligen etruskiskt, fast det kom in via det latinska fenestra.

Kråkfötter

Vi är framme vid det latinska alfabetet, den här textens grafiska byggstenar, men ännu fanns bara versaler. Konsten att skriva spred sig i samhället – kvinnor och män, rika och fattiga, även slavar kunde skriva. Det visar bland annat graffitin som finns kvar.

Man började förenkla skriften till något som kallas äldre romersk kursivskrift. Den var nog lätt att skriva, men ser ut som riktiga kråkfötter. I en romersk komedi från den här tiden hånar slaven Pseudolus ett brev som hans herre Calidorus har fått av sin älskarinna.

Pseudolus: Enligt min åsikt försöker dessa bokstäver göra barn – den ena bestiger den andra.

Calidorus: Hånar du mig med dina sarkasmer?

Pseudolus: Det skulle krävas en sibylla för att tyda dessa tecken.

Calidorus: Varför talar du så nedsättande om dessa kära små bokstäver på denna kära lilla skrivtavla, skrivna av dessa kära små händer?

Pseudolus: Vid Herkules, har hönor händer? Bara en höna kan ha skrivit detta.

Karl den store

I flera hundra år fick den romerska kursivstilen göra barn i brev, bokföring och kungörelser. Men det var inte den som födde de små bokstäverna. Det var den runda uncialskriften, som växte fram när man började skriva på pergament istället för papyrus. Ur den utvecklades gemenerna, eller minusklerna som de kallas när man talar om handskrifter, under Karl den stores tid.

Karl den store regerade år 768-814 i det frankiska riket. Mest är han känd för alla sina krig, men han ville också förbättra utbildningen. Själv lärde han sig läsa och skriva först som vuxen och blev aldrig särskilt bra på det. Kanske var det därför han var mån om en tydligare skrift.

De karolingiska minusklerna, så kallas skriften som utvecklades vid Karl den stores hov, var tydliga och enhetliga, avrundade och avskalade i formen. De liknar en antikvastil, alltså ett sådant typsnitt som den här texten är skriven i.

Man började också skilja orden åt, använda punkt och börja meningarna med versal – tidigare skrevsallaordihopsåhär.

Hur hade vi skrivit i dag om Karl den store hade lärt sig läsa och skriva som barn? Vad hade Bibeln och biblioteken hetat om inte fenicierna hade ljugit för grekerna om papyrusens ursprung? Fanns det en stor etruskisk litteraturskatt som försvann? Hur då? Vi lär aldrig få veta.

I nästa En syl i vädret ska det handla om hur vi använder stora och små bokstäver i dag. Det var egentligen det jag tänkte skriva om, men det fick bli en liten utvikning.