Vem kunde tro att ett litet, undangömt bär kunde ägnas en hel bok? Nu har det i alla fall hänt. Författaren Martin Ragnar har med stöd av docenten Pauliina Rytkönen och konditorimästaren Jan Hedh lyft upp åkerbäret ur sitt gömsle och skrivit boken Åkerbär – Europas godaste bär. Förlaget, som är baserat i Luleå, heter Black island books och säger i sin presentation att författaren har gett åkerbäret ”vad det förtjänar – ett standardverk”. Bäret karakteriserar de med dessa ord: ”svårt att hitta, svårt att plocka, svårt att rensa, svårt att lagra – men med en vidunderlig smak.”
Boken ger en uttömmande presentation av bäret, som författaren kallar ”Norrbottens rödaste rubin”. Vi får bland annat veta att redan på 1600-talet väckte åkerbäret både kungligheters och botanikers intresse. På 1700-talet talet öste Carl von Linné lovord över bäret. Under hans Lapplandsresa blev åkerbären hans hjälp, då strapatserna blev alltför krävande.
Bärets latinska namn är Rubus arcticus och andra delen av namnet säger något om bärets utbredning – det växer i nordliga, närmast arktiska, områden. I Sverige växer det främst i Norrbotten, i Finland har det funnits långt söderut. Stor utbredning har det i nordliga Ryssland och i Sibirien, ända till Kamtjatka. Ryssarnas namn för bäret, ”furstebär”, skvallrar om hur uppskattat det är. Även i Alaska finns bäret, men då i en variant som kallas Alaskaåkerbär. Författaren redogör noggrant för allt detta. Han förser oss med en ingående analys av åkerbärets smak, en nog så teknisk beskrivning där han fått hjälp av Pauliina Rytkönen. Hon deltog också i de forskningsresor som gjordes till Finland och Alaska.
Förr fanns åkerbär i så gott som hela landet, men tillgången på vilda åkerbär har drastiskt minskat, främst på grund av de stora förändringarna inom jordbruket. Täckdikningen har ödelagt bärets bästa växtplatser, fuktiga diken. Även beteshagarna har i dag mer eller mindre försvunnit.
Ett helt kapitel ägnas åt förädling av bäret, och där skiljer Ragnar mellan vad man kan göra med rensade bär (som sylt, gelé och saft) och orensade bär (örtte). I Finland har bäret förädlats till en internationellt känd likör, Mesimarja, som också har gått på export. Kuopio-företagets chef Gustaf Ranin har byggt upp en egen inköpsorganisation med ett nätverk av inhemska plockare, främst äldre personer som väl känner till bärets växtplatser. Dessa är ju mer svåråtkomliga i jämförelse med andra inhemska bär som blåbär och lingon.
Martin Ragnar verkligen brinner för denna röda rubin, åkerbäret, och han avslutar boken med en rad förslag hur man kan lyfta upp denna skatt ur sitt gömsle. Inga småttiga idéer – vad sägs om en åkerbärsakademi? Eller en årlig skördefest där också andra bär lyfts fram? Varför inte en åkerbärssafari?
Jag har egna fina minnen av åkerbärsplockning i unga år. Nån gång i mitten av 1950-talet var vi några tjejer som, krypande på alla fyra, snokade upp och fann mängder av åkerbär i den sanka marken i Tottesunds vidsträckta park. De flesta bär hamnade väl i våra munnar, trots att avsikten var att samla läckerheterna till en efterrätt. När jag senare i livet fick egen trädgård försökte jag mig på odling av det som kallas allåkerbär, med rätt gott resultat dessutom. Men efter några år dog plantorna ut. Kanske dags för ett nytt försök, inspirerad av Martin Ragnars bok.
