Just nu märker forskare elefanter med sändare i viltreservatet Selous för att se hur de rör sig i terrängen. Avsikten är att få ett bättre grepp om elefanternas beteende och hur pass väl reservatet skyddar dem.

Arbetet är svårt eftersom elefanterna, efter det stora dödandet, är ytterst misstänksamma mot människor.

– Det finns inte en enda elefantgrupp i Selous som inte har förlorat medlemmar. Alla har varit med om att se nära anförvanter bli dödade, säger Alex Lobora, biolog vid Tanzania Wildlife Research Institute till TT:s utsände, som följer med forskarna.

Lobora blickar ut över den glest trädbevuxna savannen i norra delen av Selous. Elefanter syns på håll, men de glider undan och går inte att närma sig.

Fast en grupp är mindre försiktig. Robert Fyumagwa, kollega till Alex Lobora, lyckas skjuta en bedövningspil i baken på en av honorna.

”Någon har skjutits”

Elefanterna störtar bort och honan rusar in i en träddunge full med snår och buskar.

– De springer genast och gömmer sig numera. Det är ett resultat av tjuvjakten. När de hör skottet avlossas går larmet – ”någon har skjutits, nu gäller det att komma undan”, säger Allan Carlson, Afrikaexpert på Världsnaturfonden (WWF) i Sverige.

Det tar tid att hitta honan. När hon till slut lokaliseras – längt inne i träddungen – håller hon på att vakna upp. Hon darrar lite och kastar med huvudet. Alla måste arbeta med blixtens fart för att få på henne halsbandet som håller sändaren på plats. Allan Carlson är nära att fångas in av hennes snabel.

Hon är inte medvetslös. Elefanterna injiceras med en morfinblandning som gör att de bedövas. Metoden bedöms som relativt säker för elefanterna – men de är delvis medvetna om vad som pågår omkring dem.

– Det är säkert skrämmande, säger Allan Carlson.

Avsikten är att förse 60 elefanter i Selous med sändare. Hela operationen bekostas av WWF.

– Varje elefant kostar 60 000 kronor att märka, säger han.

”Makabra siffror”

För bara ett fåtal år sedan, 2006, fanns Afrikas näst största elefantpopulation i Selous med omgivningar, 70 000 elefanter på en yta av Skottlands storlek, cirka 80 000 kvadratkilometer. Bara norra Botswana hade en större population.

Sedan kom katastrofen. Elefanterna i Selous började dödas i en aldrig tidigare skådad omfattning – för att tillfredställa en växande efterfrågan på elfenben i Kina, där betarna snidas till statyetter.

Slakten var fruktansvärd. I Selous dödades cirka 10 000 elefanter per år från 2006 till 2013 då en flygräkning visade att bara 13 000 elefanter fanns kvar i reservatet.

– Det är makabra siffror. Många ställde sig frågan hur det överhuvudtaget var möjligt att döda så många elefanter på så kort tid. Det måste ha varit en jätteoperation med stora mängder människor inblandade, säger Allan Carlson.

Han pekar ut över Rufijifloden som flyter genom norra delen av Selous. Hettan är enorm, och luften dallrar. I luften syns ett antal gamar, nere vid floden hörs flodhästar bröla.

– Hela karavaner med bärare bar ut elefantbetarna. De traskade längs floden, eller paddlade nedströms nattetid, säger han.

Nya orosmoln

Nu har dock tjuvjakten bedarrat. Antalet parkvakter har fördubblats i Selous och de lokala domstolarna har fått bättre resurser för att kunna döma tjuvskyttar. Den senaste räkningen visar att stammen i Selous nu omfattar 15 000 elefanter – en ökning sedan 2013.

Många sätter också stort hopp till att Kina vid årsskiftet stängde alla legala elfenbenssniderier i landet. Som ett resultat har priset på elfenben mer än halverats jämfört med 2014.

– Men en illegal marknad finns kvar. Vi vet inte ännu vilka effekter det kinesiska beslutet får, säger Allan Carlson.

Han påpekar att det finns andra orosmoln vid horisonten. Ett jättelikt dammbygge i centrala Selous är på gång och kan medföra nya prövningar för elefanterna.

– Dammbygget kommer, om det blir av, att öppna upp stora områden i Selous. Effekten blir automatiskt ökad tjuvjakt, säger han.

Källa: Tanzania Wildlife Research Institute

Källor: New York Times, Save the Elephants.

Källa: African Elephant Database.