2017 slutade med att en kvinna som vägrade vara en del av systemet startade en global rörelse, ja en del kallar det till och med en revolution. En rörelse som ledde till att systemet skakade i grunden. Parlamentsdebatter, skandaler, politiska förslag, översyn av verksamheter, avböner och avsättande av skyldiga avlöste varandra.

Inte minst ledde det till ett radikalt ökat kollektivt medvetande om ett av vår tids stora problem och en vilja att göra något åt det. Kampanjen startades och drevs till stor del genom skambeläggande av dem som hotade och inskränkte andra individers frihet. De flesta var överens om att det i grunden handlade om ett system, en norm och en kultur som behövde brytas. Men alla såg också att det uppehölls av individer, individer som tog sig friheter på andras bekostnad. Individer som nu fick stå till svars.

Ett knappt år innan #metoo skrev Göran Greider en ledare i Dalademokraten om att flyget borde skambeläggas och några månader innan #metoo exploderade skrev Malena Ernman, Heidi Andersson, Björn Ferry, Martin Hedberg, Staffan Lindberg, Johan Landgren, Stefan Sundström och Kevin Anderson på DN Debatt att läget nu är så akut att de har slutat flyga. Ernman tackade nej till uppdrag i Nya Zeeland för att det krävde flygande. Klimatforskaren Anderson pendlar mellan hemmet i Manchester och sin gästprofessur i Uppsala land- och sjövägen.

I övrigt var det rätt tyst i den frågan och samtidigt som förslaget om flygskatt pressades ner till en obetydlig summa ökade flygandet till och från svenska flygplatser med 6 procent.

Men så för två veckor sedan hände något. Först ut var den biträdande kulturchefen på Expressen, Jens Liljestrand, som skrev att han är trött på att visa sitt barn en döende värld. Sedan skrev Syres krönikör Isobel Hadley-Kamptz i samma tidning att hon på grund av klimathotet har slutat flyga. Fler texter på ämnet följde i Expressen och snart därefter hängde en stor del av övriga medier på. Att flyga var helt plötsligt inte självklart.

Men många ville för allt i livet inte ha sitt flygande ifrågasatt.  Hårdast ut i försvaret av individens rätt att förstöra vår planet gick Grön ungdoms språkrör Hanna Lidström. Hon tänker minsann inte sluta flyga eftersom hennes pojkvän bor i London, berättar hon för KIT. Att åka tåg och båt är tydligen uteslutet. Sedan får vi veta att hon förra månaden kryddade pojkvänspendlandet med en flygresa till Kap Verde för att vila upp sig en vecka i solen.

Lidström, som tidigare mest gjort sig känd för att vilja göra skönhetsvård billigare och inte direkt som en systemkritiker, skyller nu sitt flygande på just systemet. Enligt Lidström är anledningen till att hon flyger på solsemester ”ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över”. Hur de har lyckats tvinga henne på planet förblir en obesvarad fråga. Och till oss som tycker det är fel att förstöra planeten bara för att det är billigt och möjligt har hon ett tydligt budskap: ”fuck you”. Ett rakt långfinger till oss som avstår flyget, men framför allt ett finger till framtida generationer och världens fattiga.

Att allt är systemets fel och att du som individ inte har något ansvar är en vanlig uppfattning hos den auktoritära vänstern. Framför allt har du som individ inget ansvar för det du köper. Att vi har ansvar för att inte syssla med sexuella trakasserier kan de däremot gå med på. Ingen skulle komma undan med att säga ”att ta upp mina sexuella trakasserier är fel fokus, det handlar inte om dom utan det handlar om ett patriarkalt system. Det är det vi måste ändra, inte mitt sextrakasserande.”

Alla inser nämligen att det patriarkala systemet aldrig kan brytas så länge merparten väljer att vara en del av det. Och steg ett är att själv gå före, ändra kulturen, väcka medvetenhet och få igång en opinion.

Vi förhåller oss alla till normer i vår omgivning och skam är evolutionärt utvecklat för att vi ska avstå från det som anses vara fel. Sysslar du med sexuella trakasserier eller förstörande av vår planet kommer även många av dem runt omkring dig göra det. Du är då med och gör det socialt acceptabelt. Därför är det bra att flyget blir skambelagt och om folk känner skuld när de flyger. Då är de ett steg närmare att avstå. Då har vi börjat bryta upp flygnormen.

Systemet kommer bara förändras om vi är tillräckligt många som likt Alyssa Milano, Rosa Parks, Nelson Mandela, Mohammed Bouazizi och Lech Wałęsa vägrar vara en del av det. Först då kommer politikerna våga diskutera en flygskatt som gör skillnad på riktigt. Först då kommer de att sluta subventionera flygplatser. Först då kan vi förvänta oss ett förbud mot fossila bränslen. Först då blir klimatfrågan något annat än fernissa för politiken.

En inställd flygresa räddar inte klimatet, men varje inställd flygresa ökar manöverutrymmet något för kommande generation och världens fattiga. Och varje medvetet inställd flygresa bidrar till att bryta ner flygnormen. Den som tar miljöfrågan på allvar och har en solidarisk grundsyn inser därför att det inte finns utrymme för hens flygresa. Eller som MC5 uttryckte det: “the time has come for each and every one of you to decide whether you are gonna be the problem, or whether you are gonna be the solution. You must choose”