En snubbe skapade två falska identiteter på Facebook för att kunna jävlas med mig. En mobbare med otillräcklig intelligens för att sopa igen sina spår. Bildsökning kan säga mycket. Den ena profilbilden var av en friluftsentusiast från Dalarna som var helt ovetande när jag ringde upp honom, och inte gillade hur hans bild hade använts. Det visade sig också att de två falska användarna hängde ovanligt mycket hos snubben. Och så vidare.

En annan, högerglad, typ gjorde ett montage av skärmdumpar för att försöka peka ut mig som någon sorts våldsvänster, och körde ut det på Twitter. Underhållande men sorgligt.

Näthat är ofta just sorgligt. Människor som inte förmår se att deras smärta kommer inifrån. För den gör alltid det. Det handlade inte om mig, det handlar aldrig om araben, afrikanen, bögen, funkispersonen eller vem de nu riktar sin ilska emot. Ilskan är sin egen. Det är inte fel att känna ilska mot det som hotar eller stör, ilska är ofta en sund känsla, men ilskan tillhör den som känner den, och ilska är smärta.

Det är, som många buddhister insett, smärtsamt att leva och det är först när vi insett det som vi kan leva fullt ut. Eller typ fullt ut. Ibland behövs ilskan som försvar, men den som går genom livet och tror att allt är någon annans fel blir slav under sin egen smärta. Precis som Jesus säger är det inte okej att inte se bjälken i sitt eget öga.

I den gamla offentligheten, den där till och med telefonen var en inkarnation av staten, själva apparaten tillhörde staten och man förväntades följa någon form av etikett när man talade i den, var det rätt svårt att komma till tals med någon större grupp än den närmaste. Tidningar, radio och television sorterade bort de värsta stollarna och vissa åsikter och sentiment fick helt enkelt inte framföras. Tråkigt, instängt och strömlinjeformande, men rätt skönt på vissa sätt. Vi slapp de värsta stolleproven och mobbarna straffade förr eller senare ut sig. Nu kan de byta publik när den gamla slutar att lyssna.

Jag är frihetlig marxist. Jag har fullt förtroende för individen, men om jag stannade där skulle jag vara nyliberal; jag har förtroende för människan i relation till kollektivet. Det är i det närmaste en biologisk sanning. Individen är inget utan kollektivet. Och tvärtom.

Jag älskar den frihet vi åtnjuter på nätet. Men friheten är en känslig liten blomma och jag är extremt trött på cyberbufflar. Ofta dessvärre medelålders män som verkar rikta sin femtioårskris mot såna som jag. Oförargliga struntar i utkanten av den politiska och andliga skalan. Flumskallar.

Mitt försvar av det pluralistiska samtalet, ett där också obehagliga och till och med inhumana åsikter ska få framföras, är också ett försvar för deras rätt att vara tjockskallar. Så länge som de inte beter sig illa, trakasserar folk. Det är ju det som är problemet. Inte det förutsättningslösa samtalet.