I början av veckan gick Folk och försvar, den årliga höjdpunkten för krigshets och vapenskrammel i Sverige, av stapeln. I dessa tider, med hökarna Peter Hultqvist som krigsminister och Mikael Holmström som hovreporter på Sveriges motsvarighet till Pravda, så är krigsretoriken visserligen alltid högljudd. Men när journalisterna på de stora mediejättarna får några dagar på ett högfjällshotell mot rapportering av vad eliten inom vapenskrammel säger höjs den offentliga temperaturen ytterligare några steg.

Det är lätt att raljera över detta, men under Hultqvist och den rödgröna regeringen har Sveriges krigspolitik blivit ett allt större hot. Vi har fått värdlandsavtalet och satt oss allt djupare i knät på Trumps Nato. Värnplikten har åter aktiverats. Rysskräcken odlas som om vi var tillbaka i kalla kriget och ska nu kryddas med att en broschyr, Om kriget kommer, ska skickas ut till alla hushåll. Det förbud mot kärnvapen som Sverige varit med och drivit igenom i FN vägrar Sverige självt att skriva under. Efter att den konservativa regeringen, med Reinfeldt och Borg i spetsen, rustade ner har den rödgröna regeringen påbörjat en militär rustning som om vi var tillbaka i förra seklet. Militären driver på för att få kraftigt öka skjutningarna med allt vad det innebär för miljön i bland annat Vättern och Göteborgs skärgård. Gotland har som en tydlig markering mot Ryssland åter militariserats. Det som skulle bli Sveriges största vindkraftspark i Hanöbukten (tvärsöver vattnet ligger Kaliningrad) stoppas för att militären ska kunna öva krig där. Och så vidare.

Det finns mycket att säga om Ryssland, dess bristande demokrati, brott mot mänskliga rättigheter och aggressioner i Tjetjenien, Ukraina och andra delar av det tidigare Sovjetunionen. Det finns också mycket att säga om dess agerande i Syrien, FNs säkerhetsråd och andra internationella sammanhang. Och utan tvekan är Putin en maktgalning som vill ha ett diktatoriskt styre och vara en global spelare.

Men för det första kan allt detta även sägas, om man bara byter ut namnen på några länder, om USA och Trump, vars militära organisation vi nu blir allt mer en del av. Med tillägget att Trump framstår som betydligt mer nyckfull, impulsstyrd och oberäknelig och lägger 9 gånger så mycket på militären som Ryssland. Det är mer än de åtta länderna som efter USA lägger mest på det militära har i sin krigsbudget tillsammans. Och tittar vi på USAs allierade i vårt närområde, så lägger Natoländerna i Europa tre gånger så mycket på militären som Ryssland gör totalt.

För det andra finns det ingen som helst anledning för Ryssland att angripa Sverige. För att ett annat land ska utgöra ett hot måste det finnas strategiska eller ekonomiska intressen för landet att ta den striden. De finns inte, och inget tyder heller på att Ryssland har ambitioner att utöka sitt territorium, åtminstone inte utanför gamla Sovjetunionen.

För det tredje, om krigshetsarna trots allt har rätt, om det finns risk att Ryssland angriper, så vore ett krig med Ryssland slutet för Sverige som vi känner det. Vi kan aldrig klara det kriget hur mycket vi än rustar. Ryssland lägger visserligen en fjärdedel så mycket på militären som Sovjet gjorde innan muren föll och kalla kriget avslutades, medan Sverige är uppe i samma nivå igen.

Sverige är alltså i dag relativt sett fyra gånger så starkt i förhållande till Ryssland som vi var gentemot Sovjet under kalla kriget. Men ett sådant krig vore ändå kört för vår del. Våra möjligheter, i den mån vi ser Ryssland som den typen av hot, är att ha bra förbindelser och diplomati och att bidra till att dämpa den krigshetsande och aggressiva stämningen i området.

Att ständigt måla ut Ryssland som det stora hotet och fienden som vi rustar mot är knappast en väg till minskad aggression. Är det något som utgör ett hot är det därför närmandet till Nato, militariseringen av Gotland och den rödgröna regeringens tokrustning.