Innan man kan skicka tillbaka flyktingarna måste många svåra frågor besvaras. En är hur många som skulle tillåtas att återvända, en annan vem som ska garantera deras säkerhet och slutligen återstår frågan om flyktingarna ens kan tänka sig att återvända till den våldshärjade burmesiska delstaten Rakhine.
I slutet av förra året bildades en arbetsgrupp bestående av regeringsföreträdare från Burma och Bangladesh med uppgiften att skapa ett program för att skicka tillbaka flyktingarna. Enligt uppgifter från flera medier har länderna nu kommit överens om en tidsplan.

Innan detta tillkännagavs talade IPS med en högt uppsatt person vid Bangladeshs utrikesdepartementet, som inte vill bli citerad med sitt namn. Han sa att Burmas regering vid flera tillfällen uppmanats att tillåta journalister och internationella organisationer besöka regionen för att granska situationen på fältet.
– Om inte omvärlden känner sig övertygad om säkerhetsläget, hur ska vi då kunna förvänta oss att traumatiserade människor frivilligt återvänder till sina hemområden, där de blev misshandlade, torterade och beskjutna?

Han menar att de människorättsbrott som begåtts är oförlåtliga, och att burmesiska myndigheter fortsätter att agera respektlöst mot omvärlden som kräver att få utreda de anklagelser om folkmord som riktats mot landets militär.

Människorättsaktivister påpekar att flyktingarna själva inte har fått medverka i den uppgörelse som syftar till att de ska återvända till Burma. I uppgörelsen finns heller inga tydliga planer för när och hur rohingyerna ska kunna återvända till sina hem.

Nyligen uppges högt uppsatta företrädare för regimen i Burma ha uppgett att det skulle var ”omöjligt att acceptera” att så många som  Bangladesh påstås ha föreslagit ska återvända till hemlandet.

Om flyktingar ska skickas tillbaka måste Burma utfärda uppehållstillstånd, och landet kan vägra att ta emot personer. De som återvänder ska enligt planerna få tillfälliga bosättningar med begränsad rörelsefrihet. Dessutom ingår endast rohingyer som flydde till Bangladesh efter oktober 2016 i uppgörelsen.

Caroline Gluck vid UNHCR i Cox’s Bazar säger till IPS att FNs flyktingorgan begärt nästan 84 miljoner dollar för att kunna finansiera det humanitära arbetet i regionen fram till slutet av februari i år. I mars ska FN tillsammans med sina partnerorganisationer lansera en gemensam handlingsplan och beräkna vilken finansiering som krävs för att kunna hjälpa rohingyer och värdbefolkningen under årets återstående tio månader.

– Många av flyktingarna har utsatts för grovt våld och är traumatiserade. Vissa har förlorat nära och kära och deras hem är förstörda. Alla beslut om att återvända till Burma måste vara grundade i välinformerade och frivilliga val. Tre tryggheter – fysisk, juridisk och materiell – måste vara uppnådda för att återvändande ska kunna vara frivilligt och långsiktigt, säger Caroline Gluck.

FN-organet är inte en part i den uppgörelse som gjorts mellan Burma och Bangladesh, men Caroline Gluck säger att man är beredd att samverka ”i linje med internationella riktlinjer”.

– Som generalsekreteraren har sagt är en återgång till fred och stabilitet, en försäkran om full tillgång till humanitär hjälp och åtgärder för att ta itu med grundorsakerna till flykten, viktiga förutsättningar för att se till att ett återvändande ligger i linje med internationella normer, säger hon.

Caroline Gluck påpekar att antalet flyktingar har minskat betydligt. Men hon understryker också att flyktingarnas behov av vatten, mat, härbärgen, sjukvård, skydd och psykosocial hjälp har förblivit akuta.

– De områden där flyktingarna bor är extremt tätbefolkade. Det finns en risk för utbrott av smittsamma sjukdomar och bränder. Regnsäsongen är på ingång och vi är mycket bekymrade över hur den ska drabba dessa människor, säger Caroline Gluck.