Det blir alltmer klart vilken politik för förnybar energiproduktion och energieffektivisering som unionen ska ha framöver. Men miljörörelsen är splittrad till parlamentets position som togs i onsdags.
EU-parlamentet kunde på onsdagen, genom en bred överenskommelse mellan socialdemokratiska, moderata och liberala parlamentariker, bland annat rösta igenom målet att unionen ska nå 35 procents förnybart i energimixen år 2030. Denna hållning, som följs av olika stödåtgärder, ställs nu mot rådets 27 procent i slutsamtalen.
Samma nivå, 35 procent, blev också målet som förespråkades i energieffektiviseringsdirektivet. Här har rådet intagit ett linje på 30 procent. Tillsammans med flera lättnader i förslaget kan medlemsländernas hållning leda till att unionen når målen utan att anstränga sig ytterligare, anser kritiker.
Generellt välkomnades att parlamentet antagit en mer ambitiös hållning i de energipolitiska förslagen än både ministerrådet och kommissionen, men delar av miljörörelsen är inte lika nöjda. De reagerar bland annat på att parlamentet stödde linjen att det fortsatt ska räknas som förnybart att kunna bränna delar av träd i energiproduktion.
– Det här chockerande beslutet kommer troligen att leda till att mer och mer skogar bränns upp under förevändning att man vill bekämpa klimatförändringarna, kommenterade Alex Mason vid Världsnatursfondens EU-kontor.
Ansvariga parlamentariker avfärdar dock kritiken.
– Detta är en pseudodebatt. Vår antagna linje kommer inte att leda till att skogar blir massskövlade för energiproduktion, utan det är resterna som inte den andra industrin vill ha som det handlar om, säger EU-parlamentarikern Fredrick Federley (C) till Syre.
Det finns även en splittring i miljörörelsen, där delar av den nordiska miljörörelsen ställer sig bakom stödet till att kunna använda skogsrester som förnybar bränsleproduktion. Det största miljösamarbetet EEB var därför inte en av de undertecknande kritiska organisationerna.
Under de kommande månaderna väntar nu slutförhandlingar mellan lagstiftarna på EU-nivå, innan direktiven skickas till de nationella parlamenten för slutligt införande.