I sommar har det passerat två år sedan den tillfälliga flyktinglagen trädde i kraft och det är alltså tid att diskutera läget och om lagen fortfarande behövs. Den behövs inte, den har aldrig behövts. Men om man ändå tyckte att den behövdes för två år sedan när hundratusentals människor flydde över Europa i hopp om att finna fristad någonstans, så går det fortfarande inte att motivera att lagen är kvar. För Europas murar är upprättade, med Turkiets och Libyens ”hjälp” kunde bara 171 000 skyddssökande passera Medelhavet i fjol. Det är bara 10 000 fler än de som sökte asyl i Sverige under 2015.

Så inte ens om man trodde att vi stod inför en systemkollaps och ansåg att ett ordnat mottagande var överordnat människors liv och lidanden går det att motivera att den tillfälliga lagen ska vara kvar. Trycket på svenska myndigheter från nyankomna är lågt och kommer att fortsätta så. Tvärtom skulle ett slopande av den tillfälliga lagen innebära en rejäl lättnad för arbetsbelastningen på Migrationsverket, eftersom de flesta som fått sina tillfälliga uppehållstillstånd nu behöver få dem förnyade igen.

Fast det inte på något vis går att motivera att lagen är kvar vet vi var diskussionen kommer att landa. Miljöpartiet har lovat att inte bråka om det i utbyte mot att S gick med på den senaste migrationsöverenskommelsen dem emellan. S och M tävlar om vilket parti som kan låta mest som SD, med L och KD velandes bredvid. Kvar finns finns C och V, och man kan tycka mycket om dem, men de är ingen majoritet och de har ingen möjlighet att påverka någon majoritet. Så chansen att vi slopar lagen i år är liten.

För flyktingarna är det så klart dåligt att färre av dem kommer till Europa, CNN avslöjade förra månaden att i Libyen inte bara svälter och misshandlas flyktingarna, de riskerar också att utnyttjas och säljas som slavar. Och det dog ungefär lika många på Medelhavet i fjol som det gjorde 2015, när det totala antalet flyktingar var som störst (3 000 mot 3 800).

Men istället för att ha den debatten, om att det är dags att slopa den tillfälliga lagen, så har allt fler röster börjat tala om att slopa asylrätten i dess helhet till förmån för något nytt system med kvotflyktingar. Det som började som ett förslag på den yttersta högerkanten har nu nått Malmös kommunalråd och flitiga debattör Nils Karlsson (MP) (ETC 5/1-18). Att frågan återkommer allt oftare och i allt flera partier gör också att diskussionen om kvotsystem behöver tas på allvar. När Nils Karlsson argumenterar för ett kvotsystem så är det med skärpa han angriper det gamla systemet.

“Den gamla flyktingpolitiken var inte bra eftersom den gav helt oförutsägbara förutsättningar, saknade prioriteringar, finansierades delvis av biståndspengar, och eftersom den byggde på ett ganska provocerande hyckleri. Vi kunde vara hur generösa som helst i Sverige så länge något annats lands gränspolis, eller EUs, sköt gummikulor mot simmande människor på väg till Europa.”

Allt ovan är tvivelsutan sant. Men förutom möjligheten att prioritera bland asylsökande skulle inget av det åtgärdas av ett rent kvotsystem. Om systemet finansieras med biståndspengar eller inte beror inte på vilka asyllagar vi har, utan på vilka politiker vi har. De oförutsägbara förutsättningarna och vårt beroende av att vår gräns skyddas med gummikulor skulle vara kvar. För människor som inte kan vänta på att sorteras ut av tjänstemännen i UNHCRs flyktingläger kommer att fly till Europa ändå. Frågan är bara om de kan göra det öppet eller inte, om de kan söka vård när de är sjuka och om barnen kan gå i skolan. Men till Europa kommer de så länge de inte skjuts vid gränsen, så länge deras båtar inte sänks.

Ett samhälle där man inte har möjlighet att få sina asylskäl prövade individuellt, där rätten att få komma hit och bygga ett liv inte beror på vilka asylskäl du har, utan på vilka asylskäl du har relativt de andra. Ett samhälle där människor, barn, tvingas gömma sig från skolor och sjukvård – det är inte ett samhälle jag vill leva i. Men det är en naturlig följd av slopad asylrätt.

Alternativet är så klart att inte ta pengarna för mottagningen från biståndsbudgeten. Att se till så att kommunerna har en större bostadsbuffert, att utbilda fler socionomer, att förenkla byggregler i akuta fall, att göra det enklare för människor att ta emot asylsökande i sina hem. Helt enkelt att göra det man påstod att man skulle, när man införde den tillfälliga lagen – öka kapaciteten. Men om vi vill komma undan att människors enda sätt att ta sig hit är med smugglare genom Europa behöver vi ett utbyggt kvotsystem också. Då behöver vi lagliga vägar in.