I mars höjs barnbidraget med 200 kr, det var 12 år sedan det höjdes sist, så det var på tiden. Även om barnbidraget under perioder, som de tolv åren nu, inte följt med i kostnadsutvecklingen så är det ett av de minst omstridda och mest omtyckta bidrag vi har. Endast en gång sedan det allmänna barnbidrag infördes 1948, och ersatte det behovsprövade barnbidraget och barnavdragen på skatten, har nivån sänkts genom ett aktivt politiskt beslut. Det var, som oftast när det gäller denna typ av försämringar, Socialdemokraterna som sänkte det, med motivet att statsfinanserna behövde saneras. Två år senare återställdes nivån.

Barnbidraget är unikt på det sättet att det betalas ut till alla oavsett inkomst och utan prövning. Våra övriga bidrag bygger antingen på att du ska vara ekonomiskt fattig och ha stora behov som du kan styrka eller att du har haft en inkomst tidigare som berättigar dig till bidrag. I denna märkliga och sorgeliga mix sticker barnbidraget ut då det inte utesluter något barn. Barnbidraget har också visat sig extremt effektivt i kampen mot barnfattigdom och med ett högre barnbidrag skulle vi kunna utrota barnfattigdomen mer eller mindre helt.

I den andra änden av livet är det dock inte samma för alla som gäller. Där har vi ett helt annat system där de som redan fått mest ska fortsätta att få mest. Det ifrågasätts sällan, men i måndagens DN föreslår Roland Paulsen att ett kuvert istället skickas ut till höginkomsttagarna när pensionen närmar sig med budskapet: ”Staten har noterat att marknaden belönat dig med mycket pengar. Staten kommer därför lägga din pension under genomsnittet. Eftersom du redan levt på så hög konsumtionsnivå och haft möjlighet att spara och bli bostadsmiljonär är detta rättvist.”

En absurd tanke, tycker många och Paulsen konstaterar själv att förslaget antagligen skulle vara svårt att realisera inom kapitalismens ramar. Men i andra änden av bidragsskalan ser det faktiskt ut så. Ska du få till exempel försörjningsstöd eller bostadsbidrag dras bidragen ner för dem som tjänat eller tjänar lite mer. Så varför ska bidragen vara behovsprövade för dem som har minst, men automatiskt bli höga för dem som har tjänat mest? Och då pratar vi inte bara pensioner som blir höga för den gruppen utan även sjukpenning, föräldrapenning, jobbskatteavdrag, räntebidrag, Rut, Rot och allt vad bidragen heter som riktar sig till dem som tjänar mest.

Motiveringen som vi alltid får höra, inte minst från Vänsterpartiet och socialdemokratin, är att annars skulle medelklassen inte längre vilja betala skatt och bidra till systemen. Men varför sticker då just barnbidraget ut som ett av de minst omstridda bidrag vi har? Ett bidrag som inte är högre för de familjer som redan har tjänat mest utan samma för alla. Men också ett bidrag som inte är behovsprövat. Det senare finns det några få röster som vänder sig emot, som inte tycker att miljonärer ska få barnbidraget. Men aldrig hörs röster som säger att det behöver vara högre för höginkomsttagare för att de ska vara beredda att betala skatten som finansierar bidraget.

Det är svårt att förstå varför bidragen för dem som tjänat bra och dem som tjänat dåligt ska vara varandras motsatser. De som har haft det bra får mer ju mer de har tjänat, helt utan kontroll av behov och underkastelse. De som har tjänar minst får mindre ju mer de tjänar och de ska underkasta sig statens kontroll.
Eller egentligen är det inte alls svårt att förstå, förklaringen stavas A R B E T S L I N J EN. En helig linje som står över solidaritet och all slags rimlighet. Men framför allt en linje som vi skulle klara oss så mycket bättre utan. Det är dags att ersätta såväl de behovsprövade som de inkomstbaserade bidragen med ett barnbidrag för alla, oavsett ålder, låt oss kalla det för en basinkomst.