Hon är liten och spenslig. Märkt av sin sjukdom, men kvick i rörelserna när hon serverar oss te med mjölk och en liten tallrik mycket små kakor. Som rockknappar nästan. Fåtöljen jag sitter i är obekväm, men jag säger att allt är bra när Marie Curie frågar mig om jag sitter bra. Lika delar beundran och auktoritetsskräck har drabbat mig. Hon är ju professor. Den första kvinnliga vid Paris universitet.

Dessutom den första kvinna som fick ett Nobelpris, den första och enda kvinna som vunnit två gånger. Jag undrar om det har påverkat henne. Om det har hängt över henne?

– Den första kvinnan som gjort det ena och det andra är lite tröttsamt, svarar hon. Riktigt tröttsamt. Först och främst är jag vetenskapare. Det faktum att kvinnor är kraftigt missgynnade är viktigt att uppmärksamma, och en del saker som skolor och institutioner håller på med är rent fnoskigt.

– Men om det är fel att vetenskapen är manlig. Om vi vill få bort det där med kön, så vinner vi ingenting på att hylla det faktum att en människa råkar ha ett visst kön mer än den personens gärningar.

Det som räknas

Jag tittar på henne, undrande. I dag skulle ett sådant uttalande anses mossigt och konservativt. I synnerhet om det kom från en man. Men från en kvinna som verkligen ägnade sitt liv åt att bryta ny mark för sig själv och andra kvinnor blir det något annat. Världen fungerar ju så. När väl den där massiva, oforcerbara muren rasar går det inte att vända.

– Dina drivkrafter kanske spelar mindre roll? frågar jag.

– Ja, skrattar hon. Min man brukade berätta en historia. Tänk dig en man som är ute och dricker vodka med några vänner. Mannen, som är en fruktansvärd antisemit, blir rejält berusad och börjar gnälla på allt och alla som kan ha att göra med den ”judiska rasen” som han kallar den. Hans vänner tröttnar och säger åt honom att det är dags att gå hem. Han raglar bitter och förgrämd hemåt men snubblar och råkar tackla en judisk kvinna i ryggen. Hon far lång väg. Precis tillräckligt för att slippa krossas av den hög med tegel som just föll från en rasande byggnadsställning. Mannen raglar vidare hemåt utan att fatta vad som hände och dagen efter minns han ingenting. Han är samma intoleranta svin som innan. Men han gjorde något gott. Kanske är det det som ska räknas.

Självlysande tandkräm

Hon börjar dröja på orden. Som om de strävar emot i munnen. Hon dricker ett par snabba klunkar ur den rosenprydda, tunna tekoppen. En småkaka. Kanel. Hennes bett är tunna också. Paradoxala. Som om hon vill äta, men samtidigt tycker att det är oöverstigligt jobbigt. Hon är inte den enda vetenskapsperson som har upptäckt saker som lett till ond bråd död för massor av människor, och som många av dem har hon nog ångrat sina upptäckter ibland.

– Brukar du fundera över det, över att dina upptäckter kan skada människor, kan användas för fruktansvärda saker?

– Ibland, ja. Det är kluvet. Självklart sörjer jag alla människor som tagit skada, mina assistenter, studenter. Människor som oanande jobbade i industrin kring radioaktivitet, som gjorde allt från självlysande tandkräm till hobbysatser för barn med riktigt plutonium. Hemskt. Men jag kom ju inte på radioaktiviteten. Den finns där ute i naturen oavsett mig.

– Jag upptäckte den inte ens. Sedan länge hade man vetat om att den fanns. Röntgen hade upptäckt röntgenstrålning och Becquerel såg att olika salter av uran utstrålade något som liknade det Röntgen beskrivit.

Människans historia går inte spikrakt framåt, uppåt på väg mot ett allt bättre samhälle. Den krånglar runt som rötterna till en gammal ek. Ibland händer ingenting. Och mera av ingenting.

Så plötsligt skakar allt i fogarna, nya idéer krossar gamla, generationer står mot varandra, kan ibland inte ens förstå varandra. Gamla maktcentrum slås ut av gamla.

Ingen kan veta

Det sena artonhundratalet var en sådan tid. Ideologier föddes och dog. Vetenskaper uppfanns och därmed vår världsbild. Det som i dag är en självklarhet, att atomer består av mindre beståndsdelar och att de beståndsdelarna består av ännu mindre beståndsdelar, var länge en omöjlig tanke. Atomen var sedan antikens Grekland odelbar. Det var i det närmaste revolutionärt att påstå att man kunde ha sönder en atom. Att den kunde falla isär av sig själv till och med.

– Det verkar ju så knäppt, säger jag. Hur tänkte ni egentligen? Jag menar, du är ju en oerhört smart person. Fattade ni inte när folk började tappa kroppsdelar? När folk blev sjuka?

”Men jag kom ju inte på radioaktiviteten. Den finns där ute i
naturen oavsett mig.”

– Nej. Vi fattade först inte. Före oss visste ingen vad radioaktivitet var. Det tog ett bra tag innan man började göra kopplingen. Och innan dess hade en massa skada blivit gjord. Idéer har också kraften att få oss att se åt ett annat håll. Vi var så upptagna med att kartlägga den hittills osynliga värld som fanns mitt framför våra ögon, i urberget, att vår egen hälsa var underordnad.

– Jo, svarar jag, men idéer kan underskattas ibland. De kan faktiskt förändra historien på egen hand. Bara dyka upp och få oss att tänka på ett helt nytt sätt. Kanske är till och med individen ointressant. Kanske lever till och med idén sitt eget liv. Om inte du hade gjort de upptäckter du gjorde kanske någon annan skulle ha gjort dem?

Marie tittar på mig. Som om hon inte kan bestämma sig för om hon ska ta det jag just sagt som en förolämpning eller inte. Hon verkar till slut bestämma sig för att jag inte menade illa. Ler kort och tar ett par minimala bett till från kanelkakan.

– Jag vet inte. Jag studerade inte idéer. Jag studerade grundämnen. Det är paradoxalt. Det finaste av det fina, Nobelpriset, instiftades av en man som hittade på dynamiten, som kan användas för att ha ihjäl massor av folk. Samma teknik som räddar liv ena stunden kan skörda liv nästa. Ingen kan veta på förhand om den forskning man tänkt bedriva kommer att leda till mänsklighetens frälsning eller undergång. Ska vi helt undvika risker får vi lägga ner allt. Och det skulle ju knappast mänskligheten tjäna på.

Dödade tumörer

Jag hör på hennes röst att det börjar bli dags att avsluta. Hon är allvarligt sjuk och har inte många veckor kvar. Offer för sin egen forskning.

Men ändå 66 år gammal. Ett ganska långt liv. Ett tämligen produktivt och innehållsrikt liv i alla fall.

– Missförstå mig inte, säger jag. Jag tycker att du är beundransvärd. Jag klandrar dig inte för något. Att göra det vore att befria alla dem som använt vetenskapen för onda ändamål från deras ansvar.

– Den som trycker på avtryckaren, på knappen eller förgiftar hundratusentals människor är skyldig. Den som sprider död.

Marie nickar.

– Tack. Ja, och den som vill sprida död hittar alltid sätt att göra det på. Det förutsätter ingen avancerad teknologi, det enda som krävs är att man gör den andra mindre mänsklig, eller till och med till en annan sort. En som förtjänar att dö. Vi var mer upphetsade över att radium dödade tumörer snabbare än det dödade friska celler – över livet och inte döden.