År 2000, när jag blev vegan, fnyste de konventionella företagen åt blotta ordet vegan. För en månad sedan möttes vi av 7-Elevens lussekattsreklam i varenda liten busskur. Orden vegan wishes lyste som klart gnistrande stjärnor i juleatten och man blev lite varm i hjärtat.

Strax före årskiftet lanserade McDonalds sin nya veganska burgare. Visst har det funnits veganska burgare på menyn redan tidigare, men begreppet vegan har lyst med sin frånvaro. Nu heter burgaren McVegan och ingen räds längre begreppet.

Ett efter ett har de envisa företagen insett att veganskt är något att skylta med. Produkter som inte ens är nischade, märks med veganstämpel. Alla vill nafsa åt sig en bit av trenden. Normaliseringens tidevarv är här.

Frågan är hur vi förhåller oss till trenden. Trender kan gå över. Veganism handlar ju inte bara om mat. Kommer vi ihåg djuren när vi hurrar över nya reklamkampanjer eller bryr vi oss mer om vår egen konsumtion? Bör vi verkligen stödja de stora företagen?

Jag tror på en medelväg. Jag kommer aldrig sluta laga min kikärtsgryta. Jag kommer fortsätta att besöka den där lilla mysiga ekorestaurangen. Men jag ser också stora vinster med att bejaka normaliseringen och oavsett vad vi tycker om McDonalds och 7-Eleven är framtiden här. Vi måste inte äta där, men vi kan glädjas åt att utbudet ökar och att vegansk mat tar andelar från köttet.

Jag tror att 2018 kommer bli en milstolpe. Vi kommer få se ett utbud som vi bara kunde drömma om för 18 år sedan. Marknaden kräver det. Konsumenterna kräver det. Djuren och miljön kräver det. Själv hoppas jag på att få se vegansk tårtbotten och godare ostar i butiken. Det är små delmål på väg mot ett grönare samhälle.