Feber och röda utslag, ögon som svider om någon tänder en lampa, och vad man än försöker stoppa i munnen bränns det på tungan. Är du född före 70-talet har du sannolikt haft mässling, och i de flesta fall blir det inte värre än så.

En femtedel får följdsjukdomar som bihåleinflammation eller lunginflammation. En på tusen får hjärninflammation, som kan vara livsfarlig eller ge bestående men. I samhällen där många är undernärda kan uppemot en tiondel av alla som får mässling dö, i höginkomstländer dör en av 1 000–5 000.

Mässling är en extremt smittsam sjukdom och i Sverige vaccineras de allra flesta barn sedan 1970-talet. Alla de sju barn i Stockholm som fick mässlingen i början av 2017 hade blivit smittade utomlands. Men av de hittills tjugotvå som nu har fått mässling i Göteborgstrakten har de flesta blivit smittade i Sverige. Mestadels i vården, till exempel i väntrum, men några har blivit smittade ute i samhället.

Mässlingsfallen hamnar i tidningsrubriker och har satt fart på en vaccinationsdebatt. Å ena sidan finns de som anser att vaccin i många fall är mer riskabla än sjukdomarna som de ska skydda emot. Å andra sidan finns de som tycker att det allmänna vaccinationsprogrammet, som innefattar vaccin mot ett tiotal smittämnen, ska vara obligatoriskt. Eller att ovaccinerade barn inte ska få förskoleplats. Eller, som Liberalerna i Stockholm föreslog i våras, att barn vars föräldrar frivilligt har låtit bli att vaccinera dem inte ska få gå på samma förskolor som barn som inte vaccineras av medicinska skäl – en meningslös uppdelning med enbart straffande funktion. Precis före nyår föreslog en ledare i Tranås tidning att ovaccinerade barn inte ska få barnbidrag.

Att vaccinera har blivit en moralfråga. Oftast handlar det om att inte utsätta dem som inte tål vaccinet för smitta. Men man kan också se det som ett inslag i arbetslinjen. Får vi ta risken att bli sjuka? Riskera att barnen blir sjuka och att vi måste vara hemma från jobbet och ta hand om dem? Är vi inte skyldiga att hålla oss pigga, friska och produktiva?

En av anledningarna till att man skyndade på svininfluensavaccinet så mycket var just att unga människor som arbetade blev sjuka. Många äldre var immuna eftersom svininfluensan var så lik spanska sjukan, som gick i början av 1900-talet. I brådskan att få fram det nya vaccinet hann man inte testa det ordentligt. Och eftersom staten hade lovat ett läkemedelsbolag att köpa 18 miljoner doser av dem blev det stora kampanjer för att alla som kunde skulle vaccinera sig. 60 procent vaccinerades – och flera hundra ungdomar blev sjuka i narkolepsi.

När svininfluensan dök upp i Mexiko var den kraftigare än en vanlig influensa, men när den väl kom hit hade den försvagats. Det var inte fler som dog i influensa än vilket år som helst. Betydligt färre, faktiskt. Både i Sverige och i Tyskland dog 0,31 av 100 000 invånare i svininfluensa. Trots att 60 procent hade vaccinerats i Sverige och bara 8 i Tyskland. Där tyckte man nämligen att det verkade vara en influensa vilken som helst och ingenting att massvaccinera emot.

En del argument som framförs mot vaccinationer, speciellt mot mässlingsvaccin, är trams. Mässling är en sjukdom som lätt sprider sig som en präriebrand, och om jag fick leva om tiden då mina barn var små skulle jag vaccinera dem igen. Men det är inte så enkelt som att allt som ges i en spruta på vårdcentralen eller bvc per definition är att rekommendera. Ibland tänker folk fel, ibland fattar de sina beslut av fel orsaker och aldrig någonsin är de allvetande. Man måste kunna vara skeptisk och agera på det utan att bli utsatt för utpressning från myndigheter.