För drygt elva år sedan fattade jag och mitt förstfödda barns mamma beslutet att min föräldrapenning var hög nog för att vi alla tre skulle kunna leva på den om vi levde sparsamt. Det var knapert, men vi stretade på för att vi trodde att det var bäst för vårt barn. Ungefär 100 000 barn föds varje år och deras föräldrar ställs, precis som vi gjorde då, inför besluten: En eller fler? Vem? När? Vad fungerar bäst för vårt barn? Vad fungerar bäst för oss just nu?

I det stora hela slutar det ofta med att fäder tillbringar betydligt mindre tid med sina barn under de första levnadsåren än mödrar. Däri finns absolut problem, för fäderna, för barnen och för mödrarna. Därför var det inte konstigt att regeringen tillsatte en utredning för att diskutera utformningen av föräldraförsäkringen. Slutbetänkandet kom i förra veckan och det är inte helt munter läsning. Vi kan börja med lite siffor: Under 2016 betalades cirka 29 procent av föräldrapenningen ut till män, och 38 procent av vab-dagarna, vilket så klart har konsekvenser. Dels för barnens anknytning till fäderna men också för mödrarna som betalar med osäkrare anställningsformer och fler sjukdagar.

Utredningen landade i flera förändringar, några av förslagen är bra, men för lite, och annat tveksamt och för mycket, som förslaget att utöka antalet bundna månader till 5. Just den här petigheten, att staten ska bestämma hur enskilda individer och människor gör, lyser igenom i förslagen. Utredningen föreslår inte bara att fler dagar ska vara bundna utan drar också ner antalet dagar som kan användas de tre första levnadsåren från dagens 480 till 390. Efter de tre åren får man 10 dagar per år. Men dagarna, vare sig de 390 eller de 10, ska inte kunna sparas.

Budskapet är tydligt: Ni föräldrar är inte mogna att bestämma själva när det passar bäst att vara hemma med era barn, det är 10 dagar extra per år som gäller. Känner ni att ert barn skulle må bäst av att vänta med dagis tills hen är tre och kan prata för sig? Glöm det, om ni inte är riktigt rika. Tror ni att hen istället skulle må bäst av att göra en långresa som fyraåring och möta nya kulturer tillsammans med er föräldrar? Glöm det, om ni inte är riktigt rika. Att göra som jag och mina barns moder, stanna hemma båda två? Glöm det.

Men de negativa konsekvenserna slutar inte där. Varje gång vi ökar andelen bundna dagar riskerar vi att fler barn får färre dagar hemma med någon förälder alls. Något som också framgår tydligt i slutbetänkandet. I nästan hela Sverige har redan i dag över 30 procent av barnen en far som inte tagit ut sina reserverade dagar till barnets åttaårsdag. Det är siffror som kommer från tiden innan de 60 dagarna utökades till 90 dagar 2016, eftersom konsekvenserna av den förändringen inte går att utvärdera än.

Den föreslagna förändringen må vara framgångsrik för att minska skillnaderna i uttag mellan kvinnor och män, men den innebär också i allra högsta grad många barn kommer få vara hemma med sina föräldrar färre dagar. Hela tanken att individualisera föräldraförsäkringen innebär också ett perspektivskifte från det enskilda barnets behov till relationen stat–förälder.

Det finns andra vägar att gå. Vi har en enorm jämställdhetsrörelse i Sverige och vi har all anledning att tro att nästa generation kommer vara än mer jämställd än vår, samtidigt som allt fler fäder tar allt större ansvar och tar ut allt fler föräldradagar. Det är en rörelse som kan fungera utan att staten detaljstyr individens val, som vi kan stärka genom diskussionerna inom familjen, på arbetsplatserna och i den offentliga debatten. Oroar man sig över mödrars löneutveckling och deras pension är det ju fullt möjligt att åtgärda det istället, i ett av världens rikaste länder i den rikaste av tider.

Då kan vi också i sanning modernisera föräldraförsäkringen. I utredningen viks 30 dagar till den föräldrarna tror passar bäst, det vill säga även en tredje person om de anser den lämpligast. En modern föräldraförsäkring litar på att föräldrarna så långt som möjligt gör det de tror är bäst för deras barn. Gör man det är det också självklart att alla dagar ska kunna ges till den som föräldrarna tror blir bäst för deras barn, må det vara föräldrarna, en tredje/fjärde partner eller kanske ibland en farfar. Då släpps också stjärnfamiljer in i värmen.