Det är svårt att inte hamna i en diskussion om kön när en pratar med poeten Nino Mick. Dels eftersom diktsamlingen handlar mycket om detta, men också för att nästan alla artiklar som skrivits om Nino tidigare tar upp hens transerfarenhet och queerpolitiska budskap.

När jag frågar om hen är trött på att ständigt behöva prata om och förhålla sig till detta blir det korta svaret: ”ja”. Men sen inskjuter hen också att det är ett privilegium att få tala och att en även kan passa på att flika in många andra budskap, som till exempel socialism, när en pratar om genus.

I en av dikterna skriver hen om det på följande sätt:

”För att jag ska kunna lyfta blicken från mitt kön / behöver jag en levbar framtid / att fästa horisonten vid”.

Diktsamlingen handlar också mycket om det problematiska i att dela in människor i specifika kategorier baserat på deras kön. Samtidigt finns det hos diktjaget en längtan efter att tillhöra ett sammanhang:  ”jag vill naglas fast / normeras och bli en del av ordlistan / tilldelas ett hem / att lämna” heter det till exempel i en av dikterna.

När började du fundera på de här frågorna och över din egen könsidentitet?

– Det är intressant att du använder begreppet könsidentitet, det är nämligen ett begrepp som jag har ganska svårt för. Jag är mer intresserad av att skriva om det som skaver och varför det skaver. Men för att svara på frågan om när så vet jag inte riktigt när det började, förutom att puberteten var en väldigt skavig period. Det är en tid i livet då en blir könsbestämd på väldigt många olika sätt, säger Nino Mick.

Även Gud och religion spelar en viktig roll i Tjugofemtusen kilometer nervtrådar. Nino Mick är uppvuxen i ett frikyrkligt hem i Tidaholm, men har i dag ett mer komplext förhållande till religionen.

– Jag är fortfarande troende men jag är inte med i någon församling, vilket gör det hela lite konstigt eftersom tro för mig är något en gör tillsammans med andra.

Förutom religion och identitet handlar diktsamlingen också en del om förhållandet mellan det skrivna och det talade ordet. Nino Mick är nämligen inte någon nykomling på poesiscenen, hen har uppträtt som estradpoet i flera år och även vunnit SM i poetry slam.

– Vissa dikter i boken har jag insett att de inte kommer funka att läsa högt. Det finns begränsningar både i den skrivna och den talade poesin. När du skriver har du en yta där du kan placera orden på olika sätt, när du uppträder handlar det mer om tid och tempo, säger Nino apropå att gå från det talade till det skrivna.

Nino Mick har också ägnat sig åt många andra saker, som att anordna skrivarworkshops med ungdomar och göra scenkonst. För några år sedan ritade hen även serier och pluggade på Serieskolan i Malmö.

– Det som jag har tagit med mig därifrån är den kultur som finns inom serievärlden av att göra mycket själv. Det är något som jag har försökt överföra till poesin, att våga göra saker utan att ha ett förlag bakom som står och sneglar över axeln.

Vad kommer du att ägna dig åt framöver?

– Jag ska försöka att vila mer.

Så du kommer inte åka runt och läsa upp dikterna i boken då?

– Jo, men jag tycker det är viktigt att inte tänka på skrivandet och uppträdandet som en karriär. Jag vill göra det för att det är roligt och fortsätta att utforska världen genom text. Sen planerar jag också att vara med och anordna en alternativ antikapitalistisk pridefestival i sommar.