DEBATT. I juni 1969 trakasserade polisen –och i förlängningen staten – queerbaren Stonewall Inn i New York, men mötte motstånd i ett spontant uppror mot polisvåldet. Upproren kom att bli känt som ”the Stonewall riots” och vändpunkten för hbtq-personers frigörelsekamp. Trots dokumenterat övervåld från polisen dömdes ingen och de efterföljande Priderörelserna kom därför att präglas av hbtq-personers protester mot polisvåld.
I Sverige har frigörelsekampen kommit långt och stora Pridefestivaler är något helt annat än the Stonewall riots: en folkfest för kärleken där (nästan) alla som vill kan delta. I Göteborg blir West Pride i år också till Europride och förläggs samtidigt som Kulturkalaset, men vad händer när alla ska med i firandet av Pride – allt från den kulturkalasfirande allmänheten till myndigheter, riksdagspartier och vinstdrivande företag? Självklart är det bra om hbtqia+ normaliseras, men det som också riskerar att hända när Pride institutionaliseras och kommersialiseras, är att det som Pride var från början – en gräsrotsrörelse och en kamp underifrån ledd av ickevita transpersoner –långsamt försvinner. Denna gräsrotsrörelse och kamp underifrån, är något som vi i nätverket Reclaim Pride vill tillbaka till.
För när Pride endast blir en folkfest utraderas också kampen, men för de allra flesta av oss är kampen långt ifrån över. Papperslösa hbtq-flyktingar kan inte delta säkert på Pride-festivaler där polisen närvarar och gör id-kontroller. Många transpersoner kommer alltid att leva med att ha blivit tvångssteriliserade av staten fram till 2013. Fortfarande finns inget tredje juridiskt kön i Sverige. Poliser under yrkesutövning är förövare i 25 procent av fallen av fysiskt våld mot transpersoner, enligt en statlig utredning som regeringen beställt (SOU 2017:92, sidan 190). Inom hbtq-rörelsen råder ännu en stark vithetsnorm. Detta är bara några av alla anledningar till att Pride inte bara kan vara till för att fira kärleken.
Ett av West Prides syften är att genom festivalen synliggöra mångfald, vilket de bland annat gör genom att utbilda och hbtq-certifiera. Det är bra att de gör det, för det kommer inte Reclaim Pride göra. Reclaim Pride vänder sig istället till de queers som inte känner sig välkomna på West Pride/Europride, till dem som är kritiska till kommersialiseringen av Pridefestivaler, till dem som får hjärtat i halsgropen när Västtrafikkontrollanter dyker upp i Regnbågsparken, till de som undrar vad polisen eller politiska partier – som gång på gång röstar emot hbtq-personers intressen – har på Pride att göra, till de som inte glömt hbtq-rörelsens rötter i the Stonewall Riots och till de som hellre besöker en frihetlig gräsrotsfestival för queers, av queers.
Reclaim Pride finns för att det behövs. Reclaim Pride är ett alternativ till Europride och går av stapeln den 16–17 augusti på Fängelsets kulturhus i Göteborg, med samtal, spelningar, konst, folkkök, freeshop, politik, poesi, kamp och solidaritet. Reclaim Pride skiljer sig från West Pride/Europride genom att det är frihetligt och antikapitalistiskt – det vill säga vi välkomnar bara dem som på riktigt bryr sig om hbtqia+-personers rättigheter utan att deras myndighets-, parti- eller företagslogga behöver synas.
Reclaim Pride är för allas frihet, för en intersektionell queer kamp och för medmänsklighet. Reclaim Pride minns var Priderörelsen har sina rötter – i upplopp mot polisens våld mot hbtq-personer, ledda av ickevita transpersoner. Priderörelsen började som en kamp. Pride är fortfarande en kamp. Så låt oss frihetliga queers reclaima den!
Fotnot: Vi har valt att inte publicera namnen på författarna till artikeln, bland annat på grund av de hot som de riskerar att utsättas för. Om du vill ha kontakt med initiativtagarna går det bra att maila till: reclaimpridegbg@gmail.com
